Sagt i Radio Tuff

Radio Tuff (nr 1007) 2004-12-19

”SVENSKAR I KRIG 1914-1945”

När jag ser kritiska skildringar av dagens barnsoldater tänker jag på min egen norrländska barndom. Med en viss överdrift har det sagts att vi där uppe föddes med skidor på fötterna och gevär på axeln. I varje fall var vi småkillar i slutet av andra världskriget landstormspojkar: trettonåringar i flera nummer för stora ”grötrockar”, vi sköt med karbin modell 1884 och krälade omkring i snön och låg i militärtält. Vi tyckte det var spännande och kul att leka krig.

Vi såg också de många vita lastbilarna som passerade förbi på väg till Finland, som ju drabbades av kriget, Lokala idoler för oss blev de som anmälde sig för frivillig krigstjänst på finsk sida. ”Finlands sak är vår”, hette det på de många affischerna. Man måste erinra sig stämningsläget på den tiden för att inte bli alltför historielös.

Nu har det kommit en bok med titeln ”Svenskar i krig 1914-1945” (Historiska media). Författare är Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg. De skildrar många krigsskådeplatser där svenskar varit i farten, inte bara i första och andra världskrigen utan också i Etiopien, Iran och Spanien.

Några förefaller ha varit praktiskt taget legosoldater genom att förekomma i olika krig. Harald Hjalmarsson, far till förre högerledaren Jarl Hjalmarsson, var först med om att organisera det persiska gendarmeriet för att bekämpa banditer. Sedan deltog han som överste på den vita sidan i finska inbördeskriget 1918. Han begick självmord något år senare. Kanske sköt han sig med samma pistol som han använde när han dödade fyra tillfångatagna rödgardister. Här och var skymtar det fram att även de ”goda” på olika håll begick förbrytelsen att avrätta krigsfångar.

Boken låter så många svenska frivilliga passera revy i så många krig och på olika sidor, att den blir lite rapsodisk. Men författarna har utfört grundliga källforskningar, bland annat med intervjuer av de överlevande, och presenterar en omfattande notapparat. Dessutom finns kartor och massor av intressanta foton. På ett av dessa ser man den märklige Anton Nilsson under början av 1920-talet stolt posera i Röda arméns flygaruniform. Han hade 1908 varit med om attentatet mot strejkbrytarfartyget Amalthea och faktiskt dömts till döden, men han benådades och blev 101 år gammal. Efter nio år på Långholmen lärde han sig att flyga på Ljungbyhed för att sedan följa sin politiska tro genom att ställa upp för Röda armén under de turbulenta åren efter ryska revolutionen. På 1930-talet blev han antistalinist och anslöt sig till det socialistiska partiet under en annan märklig man, Nils Flyg. Under många år hade Anton Nilsson en stuga här i Tyresö. Bland andra Anna Höglin kände honom och har berättat om honom på Tyresöradion. Per Anders Fogelström tog honom och Amaltheasabotaget som utgångspunkt för sin läsvärda bok ”Café Utposten”.

Den illustration jag sett allra oftast är bokens foto på Gilbert Hamilton. Han fanns på de tobakspaket jag sålde som ungt affärsbiträde en gång i världen och det tobaksmärket lär vara det mest sålda fortfarande, ”Greve Gilbert Hamiltons blandning”. Nu får jag i Gyllenhaals och Westbergs bok lära mig ursprunget till denna blandning: Hamilton kämpade på tysk sida under första världskriget och blev sen av Hitler utnämnd till tysk generalmajor i reserven. Han fick under första världskriget paket med olika tobakssorter hemifrån Sverige och gjorde en blandning av dem, som sedan blev Tobaksmonopolets försäljningssuccé.

Ett intressant avsnitt i ”Svenskar i krig” handlar om inbördeskriget i Spanien 1936-39, där ungefär 500 svenskar deltog på regeringssidan, men faktiskt några också på Francosidan. Ett annat kapitel av stort intresse skildrar de svenskar som var frivilliga i tyska Waffen-SS under andra världskriget. Med tanke på vilken uppmärksamhet dessa SS-frivilliga fått i svenska medier blir man överraskad av att de bara var cirka 180 stycken och de sattes in på östfronten, där krigsförbrytelser var legio från båda sidor. Hela 9000 svenskar däremot slogs mot Hitler, låt vara att över 10 000 svenskar var Finlandsfrivilliga. I tyskockuperade länder räknades de SS-frivilliga i tusental och tiotusental: 6 000 norrmän och lika många danskar, 25 000 holländare, 24 000 fransmän och många tusen från andra länder. Waffen-SS verkar ha varit en multikulturell främlingslegion.

Här och var i boken skymtar krigets fasor fram. Flera svenskar deserterar, desillusionerade av krigets verklighet. Under första världskriget skrev en svensk frivillig på den fransk-brittiska sidan på västfronten med anledning av svenska tidningars glorifierande krigsreportage:

”Äro människorna alldeles galna? Ja de veta ju ej vad kriget är, det moderna kriget, ty om det de visste, skulle de, naturligtvis under förutsättning att de ha sunt förnuft, be till Gud att bli förskonade från detta elände.”

Och brevet fortsätter med hans misstro mot att kriget förädlar. Visst finns det handlingar i det som är osjälviska och heroiska, medger han, men

”det drunknar alldeles, försvinner i, översköljes av all den bottenlösa bestialiska råhet som kriget sådant jag sett det framkallar.”
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

PS: Den ene av bokens författare, Lennart Westberg, har flera gånger intervjuats på Tyresöradion

Åke Sandin

Radio Tuff (nr 1005) 2004-12-05

KRIGETS ELÄNDE OCH PACIFISTEN ANDERS KEMPE

Några gånger har jag föreslagit att varje land skulle ägna lika mycket uppmärksamhet åt de egna krigsförbrytelserna som de förmenta hjältedåden. Tanken är att detta skulle göra länder mindre benägna att gå ut i krig.

Vi svenskar, som haft turen att leva i fred i 190 år måste gå ganska långt bakåt i tiden. Då förhärjade våra arméer regelbundet Centraleuropa. Exempelvis dog/dödades under trettioåriga kriget (1618-48) över hälften av Pommerns invånare och överallt syntes i provinsen övergivna ödebyar.

Hans J C von Grimmelhausen upplevde trettioåriga kriget. I sin bok ”Den äventyrlige Simplicissimus” skriver han bland annat:

”Jag skäms för att tala om hur vår piga blev behandlad i stallet, hon kom aldrig ut därifrån. Drängen lade de på marken och stoppade ett spärrstycke i munnen på honom och hällde i honom ett ämbar fyllt med stinkande gödselvatten. De kallade detta för svenska drycken.... Sedan tog knektarna bort flintan från pistolerna, skruvade i stället in böndernas tummar och pinade de arma stackarna som om de varit häxor som skulle brännas. En av de fångna bönderna stoppade de sedan i bakugnen och tände eld efter honom”

Ronny Ambjörnsson är professor i idéhistoria och har i höst kommit ut med boken ”Fantasin till makten” (Ordfront). Ett av kapitlen har underrubriken ”Om en svensk pacifist under de stora krigens tid”. Det inleds med scener från Lothringen 1632, då svensk-tyska trupper från ena hållet och franska från det andra trängde in i hertigdömet. Det är gravören Jacques Callots etsningar ”Les misères de la guerre” (Krigets elände) som återges i början:

”Över elden hänger husfadern upp och ned, i den stora sängen våldtas hustrun och i bildens högra hörn
makas några fångars ben in i elden”

Men vem var då Ambjörnssons svenske pacifist i denna brutalt krigiska tid? Hans namn var åtminstone för mig obekant men han hette Anders Kempe (1622-1689). Han började som artillerist vid Frösö skans i Jämtland och avancerade till löjtnant. Under Karl X Gustafs krig 1657 blev han skadad men undgick tursamt att bli dödad, något som han tolkade som ett ingripande från ovan.

Vid 38 års ålder tog Kempe enligt egen uppgift avsked från det militära. Eller möjligen blev han avskedad, för han hade inlåtit sig i diskussioner med ”de andelöst andlige”, som han vanvördigt kallade prästerskapet. Han anklagades därför för kätteri och blev förhörd inte bara av prosten i Brunflo utan också av domkapitlet i Härnösand. Till sist flyr han landet, uppehåller sig i Norge men också i Hamburg och Amsterdam. Han livnär sig som ”läkare” eller vad vi i dag skulle kalla kvacksalveri, inte minst för att han hade en stark tro på grankottars(!) hälsobringande verkan. Han ägnar sig också åt tidens modevetenskap, alkemi.

Nu kastar han i flera skrifter masken och uttrycker sig så kritiskt mot prästernas girighet, att han bara tillfälligt vågar återvända till Sverige. Han översätter också den böhmiske Paul Felgenhauers skrifter, vars annorlunda tankar starkt påverkat honom.

Så farliga ansågs Kempes irrläror vara att de 1671 bidrog till dödsdomen mot nittonårige djäknen Johannes Olai Rahm i Gävle. Hans hädelser ansågs ”horrilble”, bland annat för att han läst Anders Kempes i Holland utgivna ”Perscibillum bellicum” (Krigsperspektiv), en översättning till svenska av Paul Felgenhauers pacifistiska skrift. Den unge Johannes Rahm dömdes inte bara till halshuggning ”uthan och i båhle brännas”. Det bestämdes också att Kempes böcker och översättningar skulle eftersökas och offentligt brännas.

”Kempe är en soldat som lämnat krigaryrket, en artillerist som laddat sina kanoner med traktater, pamfletter och broschyrer”,
skriver Ambjörnsson.

Kempes lärofader Felgenhauer upplevde hur arméer i olika kristna riktningars namn massmördade, torterade, våldtog och brände. Det blev därför naturligt för de båda att från en kristet radikalpacifistisk ståndpunkt ta avstånd från allt krigiskt våld utan undantag. Det var en ovanlig, ja kättersk tanke. Andra lutheraner fördömde visserligen krig, till exempel i syfte att utbreda sin religion, men de godtog det för att försvara sin religion, sina ägodelar och sitt land. Ambjörnsson menar att de flesta kristna hade en uppgiven inställning till kriget, grundad i deras tro på arvsynden. Kriget betraktades som ett straff för människornas medfödda ”ondska”.

Den inställningen är bara alltför vanlig också i dag. Termen ”ondska” har de senaste åren blivit alltmer använt i utrikespolitiska sammanhang. Det är ingalunda bara kristna politiker som missbrukar ordet ”ondska”. Muslimer gör det också, ja till och med hinduer, som inte vill döda djur, accepterar till och med kärnvapen i ”världens största demokrati”, Indien.

Så här i adventstid funderar jag på religioner och kan inte undgå att tycka att de är konstiga. I varje fall motsägelsefulla. Eller är det bara religionernas anhängare som är konstiga?
------------------------------------------------------------
Åke Sandin

Radio Tuff (nr 1006) 2004-12-12

FORNA JUGOSLAVIEN

JOHN PILGER OCH DIANA JOHNSTONE

Det är faktiskt snart sex år sedan Nato anföll Jugoslavien och utsatte Kosovo och Serbien för 78 dygns intensiva flygbombningar. I New Statesman i onsdags (2004-12-08) påminns man om denna ”humanitära intervention” av John Pilger, ständig blåslampa i de bredaste av självgoda häckar

”Upprättad på grunden av en massiv lögn är Kosovo i dag en våldsam, kriminaliserad, FN-administrerad ’fri marknad’ för knark och prostitution Över 200 000 serber, romer, bosnier, kroater, turkar och judar har etniskt rensats av kosovoalbanska UCK med Natotrupper vid sin sida. UCK:s ligor har enligt FN bränt, plundrat och förstört 85 ortodoxa kyrkor och kloster.”

Svenska kännare av Jugoslavien, såsom Karin Wegestål och Jan Hagberg, påstår att vandaliserade serbiska helgedomar är långt flera än de 85 Pilger uppger. Många var kulturskatter från medeltiden. Senast i mars i år förstördes i Kosovo över 30 serbiska helgedomar, serbiska civila trakasserades och många valde att fly för sina liv. Pilger erinrar också om den västliga krigspropagandans lögner:

“Våren 1999 innehöll medierna en serie av bedrägliga rättfärdiganden [av Natoanfallet]. Det började med att USA:s försvarsminister William Cohen, som hävdade att omkring 100 000 albanska män i soldatåldern saknades och att de kunde ha mördats. Och USA-ambassadören David Scheffer förklarade att så många som 225 000 albanska män i åldern 14 till 59 kunde ha blivit dödade”

Det var sådana uppgifter, som inspirerade Natomakterna att kalla president Milosevic för en veritabel krigsförbrytare, som måste straffas. Ironiskt nog meddelades detta några veckor efter det att Nato anfallit hans land och var i full färd med att bomba sönder dess infrastruktur, huvudsakligen civil, vilket krävde många civila serbiska offer. Den brottsdomstol som inrättades i Haag, där nu Milosevic sitter sedan länge, var efter kriget ivrig att hitta bevis för det påstådda massmördandet. Men efter ett års grävande i förmenta massgravar var domstolen tvungen att konstatera att 2 788 döda hade hittats. Denna siffra omfattar dödade på båda sidor, alltså också serber och romer som dödats av albaner eller bombningar. John Pilgers omdöme:

”Liksom Iraks påstådda massförstörelsevapen var de uppgifter som brittiska och amerikanska regeringar använde påhittade och snällt återgivna av journalisterna – precis som serbiska ”våldtäktsläger” och Clintons och Blairs försäkringar att Nato aldrig avsiktligt bombade civila.”

De här fantasisiffrorna på påstådda serbiska massmord försökte inte bara rättfärdiga att världens mest rustade militärallians oprovocerat och utan stöd i folkrätten angrep ett litet europeiskt land. De gav också fart åt det sedan ständiga talet om serbiska folkmord. Sådant väcker starka känslor, som sitter kvar i bakhuvena längre än dementierna. Detta bekräftas av de våldsamma reaktionerna förra hösten mot att Ordfront Magasin släppte fram Diana Johnstone, författare av boken ”Dårarnas korståg” (Hägglunds förlag 2004). Mittfåriga medier, typ Expressen och Dagens Nyheter, brännmärkte då tilltaget genom att bland annat beskylla Ordfront för ”att förneka folkmord”. Det blir en närmast fundamentalistisk upprördhet över att någon vågar gå motströms i den väldiga mediefloden. Inte heller västliga dissidenter har det lätt.

Diana Johnstones bok har som undertitel ”Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser”. Hon är medveten om att den är något av en partsinlaga men förklarar:

”Den oundvikliga selektiviteten kan klandras som en ’serbvänlig’ partiskhet. Eftersom den dominerande huvudströmmens partiskhet har varit högljutt antiserbisk, är detta oundvikligt i en ansträngning att återvinna en rimlig balans”

Hennes bok är så full av synpunkter, fakta och en omfattande notapparat, att den är svår att sammanfatta. Sympatisk är hennes medvetenhet om krigets fasor, att grymheter och brott begås från alla sidor och framförallt hennes resonerande stil trots alla avslöjanden om den västliga indoktrineringen. Ett par exempel:

När bomber tre gånger exploderade i det av serber belägrade Sarajevo dödades många civila muslimer. Den första och mest kända händelsen är den så kallade ”brödkömassakern” den 27 maj 1992. Johnstone konstaterar att det inte är klart fastslaget vilka som var förövarna. Och hon ställer den rimliga men provokativa frågan: Vilka gynnades av grymheterna (romarnas cui bono)? Hon rapporterar om att brittiska och franska sprängämnesexperter slagit fast att explosionerna inte var av serbiskt ursprung. Och vid varje tillfälle var ett storpolitiskt avgörande på gång och varje gång påverkade de grymma händelserna i Sarajevo utfallet genom att gynna muslimerna och missgynna serberna. Men samtidigt –och det hedrar Johnstone—medger hon att serber av dumhet eller genom att sikta fel kan ha varit gärningsmännen.

Det andra exemplet gäller vad som hände i byn Racak i Kosovo den 15 januari 1999, drygt två månader före Natoanfallet. Det skulle bli ett viktigt argument för hökarna i Nato. Bevisligen dödades där av serbisk polis 45 kosovoalbaner. Det fick ett enormt genomslag i västliga medier, som talade om att barn, kvinnor och män på nära håll hade avrättats och deras kroppar omänskligt stympats. Rättsmedicinska experter från Serbien och Vitryssland bekräftade inte dessa påståenden och ignorerades därför av väst. Så kunde man inte göra med den finländska rättsläkarexpertis som också besökte Racak. Men deras utlåtande hemligstämplades under ett par år.

Johnstone påpekar, att i trakten av Racak hade flera serbiska poliser och andra serber blivit mördade av albanska UCK och alltså antog serberna på goda grunder att Racak var ett tillhåll för motståndsmän –eller ”terrorister” som det skulle ha hetat om offren hade varit amerikaner. På grundval av den finländska rättsexpertisens utlåtande slår Johnstone fast, att offren i byn Racak inte blivit skjutna på nära håll utan snarare som i strid. Bland offren var alla män med undantag av en pojke och en kvinna. Flera av dem var faktiskt ”omänskligt ” stympade. Men det berodde på att liken nattetid hade bitits av djur.

Även här kommer Diana Johnstone med en slags reservation:

”De fysiska bevisen stämmer med ett skoningslöst anfall av ilsken serbisk polis mot män som de ansåg –rätt eller fel-- som terrorister som hade mördat deras kollegor”

En gång i världen läste jag historia på universitetsnivå. Det var länge sen men jag minns att det talades med förakt om hovhistoriker, de som trängdes kring köttgrytorna och smickrade de trendriktiga och mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem. ”Dårarnas korståg” är en nödvändig bok i den bästa revisionistiska traditionen. Må mediernas hovlakejer förfasa sig !
-----------------------------------------------------------------------------------------

PS: Diana Johnstone intervjuades i Radio Tuff 2004-09-26

Åke Sandin

Radio Tuff (nr 1001) 2004-11-07

INDIEN, AFGHANISTAN OCH "BLOWBACK"

Som ung man företog författaren Sven Lindqvist en resa genom efterkrigseuropa. Det han såg av ruinstäder och andra av krigets tragiska följder bidrog till att han blev vapenvägrare. På 1960-talet omvärderade han delvis sin syn på vapen. Då skrev han en bok baserad på en resa i Asien. Han var chockad över fattigdomen bland Indiens många miljoner och deras accepterande av sin förfärliga situation. Som positiv kontrast mot vad han uppfattade som indisk apati och gandhianskt icke-våld berättade han nu om sina intryck från Afghanistan. Där gick männen med högburna huvuden, nästan alla med ett gevär på axeln. De var stolt beredda att slåss för sin mänskliga värdighet i motsats till de förnöjsamma indierna, tyckte Lindqvist

I dag finns det ännu många miljoner fattiga i Indien. Men sedan 1960-talet har hundratals miljoner indier fått ett mycket bättre liv och ekonomin går framåt med stormsteg. Afghanistan, där de många vapnen flitigt använts det senaste kvartsseklet, har blivit ett ännu värre fattighus.

Det är långtifrån bara afghanernas egen skjutgalenskap som ödelagt landet. Julaftonen 1979 invaderades Afghanistan av Röda armén. Det påstods på 1980-talet att Sovjetunionen höll på att bomba landet "tillbaka till stenåldern". Några veckor efter den 11 september 2001 började en annan supermakt bomba afghanerna. I en intervju i dagens Radio Tuff påstår Stefan Lindgren, ordförande i föreningen Afghanistan-Solidaritet, att det är belagt att denna attack redan hade beslutats före den 11 september.

I mitten av 1980-talet under en stor demonstration med parollen "Sovjet ut ur Afghanistan" höll jag på Norra Bantorget ett tal, som fördömde Sovjets inblandning. Visserligen blev jag av många exilafghaner hyllad för talet, trots att det hade en klart pacifistisk slagsida. Men efteråt har jag undrat om jag gjorde det så bra. Berodde möjligen afghanernas förtjusning över mig på att jag hade en halsduk på mig som var grön och vit, de muslimska färgerna? De förstod nog inte att det var min Hammarby-halsduk. Och stod inte de afghanska kommunisterna, som Sovjet ville hjälpa, för utveckling och framsteg, typ skolundervisning även för flickor?

Nu har jag dessutom just läst en bok av den amerikanske professorn Chalmers Johnson. Dess titel är "BLOWBACK. The Costs and Consequences of American Empire". Blowback [blåsa tillbaka] var ett uttryck som användes av de stackars killarna i västfrontens skyttegravar under första världskriget. De dödades i miljoner, inte bara av artillerigranater, kulspruteeld och bajonetter utan också av gas. Ibland ändrade vinden riktning och deras egen gas drabbade dem själva, alltså "blowback".

Chalmers Johnsons bok kom ut redan 1999 men rönte ringa uppmärksamhet. Den varnade för att USA:s utrikespolitik och arroganta och bryska åtgärder runt om i världen kunde "blåsa tillbaka" på självaste Amerika, så skonat för krig på egen mark. När det nu hände den 11 september, blev boken högaktuell och trycktes i den ena upplagan efter den andra.

I de senaste upplagorna har professor Johnson ett förord som tar upp också Afghanistan. Han återger en intervju som den franska tidningen Nouvel Observateur 1998 gjorde med president Carters rådgivare Zbigniew Brzezinski. Han utfrågas om CIA-chefen Robert Gates' uppgifter verkligen stämmer, att USA redan före Sovjets invasion av Afghanistan började stödja oppositionen mot den sovjetvänliga regimen i Kabul. Javisst, redan ett halvår före Sovjets invasion av Afghanistan meddelade jag president Carter att vårt hemliga stöd till den afghanska oppositionen skulle lura Sovjet att ingripa och skapa dess eget Vietnam, svarade Brzezinski med stolthet.

Välbekant är det numera att USA via Pakistans säkerhetstjänst mycket aktivt stödde de antivästliga muslimska fundamentalisterna i afghanernas kamp mot Sovjet. Ja, självaste Usama bin Laden var på 80-talet amerikanernas skyddsling och allierade i Afghanistan. Johnson skriver inte utan en viss torr ironi om hur Clinton 1998 lät bomba bin Ladens tillhåll i Afghanistan med kryssningsmissiler som repressalier för angrepp på amerikanska ambassader i Afrika: "För en gångs skull visste CIA var målen fanns, för de hade ju upprättat dem"

Efter Sovjets snöpliga återtåg från Afghanistan var det inte många som brydde sig om det förödda landet. Det blev inbördeskrig, som talibanerna gick segrande ur. Nu är landet ockuperat igen och framtiden verkar oviss. Ett par miljoner afghaner har grymt dödats de senaste 25 åren, ännu flera har drivits på flykt.

Afghanistan är ett land som i många år bekräftat Henrik Tikkanens ord att "krig löser inga problem – och alltså fortsätter de". Eller som Bengt Citron på Tuffs hemsida http://come.to/tuff har uttryckt det med en travesti på ett känt påstående: "Våld göder våld"
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin

Radio Tuff (nr 1000) 2004-10-31

SELEKTIV UPPMÄRKSAMHET OM FÖRINTELSER

I en mellanstadieklass här i Tyresö ställde jag frågan vilka det var som dödade uppåt 100 000 civila japaner i Hiroshima. Två elever viftade ivrigt med händerna. Den ene svarade:
-- Det var Hitler, va?
Den andre protesterade:
-- Nej det var väl Saddam Hussein.
Dessa elever hade ännu inte läst om andra världskriget, men de hade i alla fall den rätta känslan för det medialt gångbara.

En polsk hemspråkslärare klagade i Radio Tuff över svenska elevers okunnighet i historia. I en klass hade flera trott att andra världskriget började med att tyskarna anföll Israel, en stat som ännu inte existerade 1939.

För några år sen höll jag en dag föreläsningar om Indien vid Mitthögskolan i Härnösand. Det var en trevlig och allmänbildad grupp samhällsvetare och blivande lärare. De kände till nobelpristagaren i ekonomi, Amartya Sen, som växte upp i Brittiska Indien och som därför har forskat om svältens orsaker. Jag frågade därför vad de visste om händelserna 1943 i Amartya Sens hemprovins Bengalen.

Ingen av dessa duktiga studenter kände till att miljoner bengaler svalt ihjäl 1943. Det var på några månader en dödlighet större än i Auschwitz under fyra år. Men bengalerna är inte representerade i Hollywood och andra västliga medier. Inte heller har de haft råd med dyra amerikanska advokater som har kunnat driva deras sak. Dessutom bar britterna huvudansvaret och dem skuldbelägger vi inte gärna.

Jag kan själv inte sätta mig på värst höga hästar, för jag minns inte om jag någonsin under många år som historielärare nämnde hungerdöden i Bengalen – kanske för att den är så relativt nedtystad. Av samma orsak berättade jag inte heller om den största etniska rensningen i Europas historia. Det var de cirka femton miljoner tyskar som kring slutet av andra världskriget fördrevs från områden där deras förfäder bott i århundraden. Över två miljoner av dem dog eller dödades på kuppen.

Rensningen hade tillsammans med Stalin beslutats av två så beundrade statsmän som Winston Churchill och Harry S Truman. Sedan länge sitter Milosevic i sin cell i Haag, anklagad för bland annat etnisk rensning, som han utan bevis påstås ha beordrat. I varje fall var denna rensning obetydlig jämfört med den som Truman, Churchill och Stalin fixade till. Dessutom är det ju i slutändan serberna som etniskt rensats, inte bara från kroatiska Krajina utan också alltmera från Kosovo. Är det en halv eller en miljon fördrivna som nu dväljs i fattighuset Serbien?

Liksom andra historielärare berättade jag däremot mycket om nazisternas förbrytelser och judarnas i sanning grymma öde. Som antimilitarist och med hjärtat till vänster bredde jag kanske rentav på lite extra. Det fanns –och finns-- också massor av studiematerial att tillgå i ämnet, som dessutom skildras i en aldrig sinande flod av filmer, böcker, tidningsartiklar, radio- och TV-program.

Om det är några av andra världskrigets många förbrytelser våra skolungdomar lär sig mycket om är det nazisternas. De många miljonerna offer för krigets andra förbrytelser är långt mindre uppmärksammade. Därför förefaller den enkät som gjordes 1997 om skolungdomars attityder närmast ha varit ett försök att ytterligare lägga bränsle på elden, alldeles bortsett från att den vantolkades alarmistiskt av medierna. Det erkänns nu –sju år för sent—av Dagens Nyheters ledarsida (2004-10-27), där Johannes Åman skriver att enkäten övertolkades. Han sätter också "Förintelsen" inom citationstecken.

Om vi verkligen tror på alla människors lika värde bör vi inte fortsätta att glömma alla andra fasansfulla förintelser under andra världskriget och de följande krigen.
-------------------------------------------------------------
Åke Sandin

Radio Tuff (nr 998) 2004-10-17

SJÄLVGODA ERKÄNNER INTE SINA BROTT

En av de fånigaste frågor jag vet är: "Kan du förlåta mig?" Det är en kvasireligiös begäran. Skall jag som en annan Gud Fader –om han eller hon nu finns ?— utfärda någon slags absolution? Det vore bättre om vederbörande i stället sa, att ett misstag eller fel hade begåtts och att det ångrades. Själv försöker jag följa denna princip och vid min ålder kan jag tyvärr se tillbaka på ganska många handlingar och uttalanden, som jag måste erkänna var fel.

Rasismens grundpelare är kollektivskulden: Jag känner en eskimå, som är en jävla skitstövel, och alltså är alla eskimåer skitstövlar och skall behandlas därefter. Det är förstås en helt stollig generalisering. Om några moderater, socialdemokrater, folkpartister eller andra politiskt engagerade uppför sig illa någonstans i Sverige, skall då verkligen partiledarna, som inte är medskyldiga, gå ut med ursäkter. Då kommer det att bli en väldig massa ursäkter. Om den lokala partiföreningen har underblåst de klandervärda handlingarna, skall den självfallet göra självkritik och medge att den gjorde fel. Hur var det alltså med Vänsterpartiets lokalföreningar i Norrbotten? Deltog de i mobbningen av de från Sovjet hemvändande "kirunasvenskarna"? Jag är ganska bergis på att partiledningen i Stockholm inte gjorde det.

Inte skall väl dagens moderater behöva be om ursäkt för att deras föregångare länge fördröjde det demokratiska genombrottet genom att intensivt motarbeta den allmänna och lika rösträtten. Eller att de ibland har visat stor tolerans mot diverse högerdiktaturer. Skall palestinierna kräva en ursäkt av Lars Lejonborg för att en del folkpartister fungerar som ockupationsmaktens språkrör? Skall Maud Olofsson behöva be om ursäkt för att tidningen Nord-Sverige (Bondeförbundet) var rejält främlingsfientlig i min barndoms Ångermanland? Skall socialdemokrater be om ursäkt för att de samarbetar med det nu så kritiserade Vänsterpartiet, trots att det var socialdemokratin som en gång bland arbetarmassorna tog striden för demokratin mot stalinisterna?

Hur är det då med våra medier, som så beskäftigt vill tvinga av politikerna ursäkter? Minns du ännu 1980-talet, då Reagan stämplade Sovjetunionen som "Ondskans imperium"? Och minns du att detta onda imperium enligt svenska medier varje sommar skickade sina ubåtar att fara omkring överallt i svenska vatten, ja ända in på Stockholms ström fantastiskt nog? Senare visade sig ubåtsindikationerna bland annat bestå av pruttande sillar. Hur har medierna i efterhand behandlat sina hundratals falska ubåtslarm? Har de berättat att de var påverkade av mönsterlandet i väst och deras högerpresident? Har de erkänt att alla ubåtsskrönorna höjde tidningsupplagorna? Inte alls. Varför gör inte Uppdrag granskning ett program om detta med den tidens framgångsrika men ack så lögnaktiga stjärnreportrar?

Jag menar inte att medierna skall larva sig och be om ursäkt utan att de ordentligt skall skildra hur det kom sig att de skapade denna paranoida ubåtshysteri, som kostade svenska skattebetalare många miljarder i anslag till marinen.

Går man utrikes är medvetenheten om det egna landets oursäktliga förbrytelser mycket olika Tyskarna, som förvandlats från nationalsocialister till nationalmasochister, har i sex decennier rullat sig i stoftet och ständigt bett om ursäkt. Och inte nog med det, utan de har också fått betala hundratals eller tusentals miljarder kronor till efterlevande, till deras organisationer och till staten Israel. Det är alltså skattepengar från arbetande människor, vilkas överväldigande flertal inte ens var födda, när Hitler tog makten 1933. Snacka om kollektivskuld eller religionens inhumana bud om att förfädernas ogärningar skall drabba efterkommande intill tredje och fjärde led.

De verkliga supermakterna har däremot i sin självgodhet klarat sig. Nyligen kom på svenska historikern Mike Davis' bok "Svält och kolonialism" med den betecknande originaltiteln "Late Victorian Holocaust". Den handlar om hur kolonialmakterna var medskyldiga till att så där en 60 miljoner människor grymt svalt ihjäl under 1800-talet. England var den klart största kolonialmakten med ett imperium som omfattade en fjärdedel av världen. Aldrig har vi hört britterna be om ursäkt för att de uppnådde denna position med hjälp av ständiga anfallskrig. Inte heller för att de i 1900-talets början var pionjärer för seklets alltför många koncentrationsläger. I Sydafrika dog 22 000 boerbarn i brittiska dödsläger. Churchill utsågs till seklets mest populäre statsman. Att han i sin ungdom talade om "den brittiska rasens överlägsenhet" har inte legat honom till last, kanske för att rasismen på den tiden var ett typiskt inslag i de flesta länders nationalistiska retorik.

Det är häpnadsväckande att Vietnamkriget nu inför presidentvalet i USA betraktas som positivt och ärofullt. Det är inget fel att man minneshåller de 58 000 amerikanska killar som dödades. Det var synd om dem, för de lurades iväg över halva jordklotet för att döda och dödas. Men har man helt förträngt att ett par miljoner vietnameser dödades och att Agent Orange och andra gifter spreds över Indokinas fattiga byar?

Sedan andra världskriget har USA vid många tillfällen gått ut i anfallskrig lite varstans i världen. Anfallen både på Jugoslavien 1999 och Irak 2003 var till exempel folkrättsvidriga. Hitlers utrikesminister Joachim vin Ribbentrop hängdes i Nürnberg 1946 för "brott mot freden". Det ansågs då vara den grundläggande krigsförbrytelsen, eftersom man klokt menade att den ledde till alla andra förbrytelser. Men i vår svartvita värld återfinns nästan alltid de utpekade krigsförbrytarna bland angloamerikanernas motståndare.
----------------------------------------------------------------
Nu ska vi höra Ulla Sjöblom sjunga Lars Forssells "Jag står här på ett torg".. Det är en gammal låt som i decennier har påverkat mitt hjärta. Den spelas för att hedra alla amerikanska, irakiska, tyska, serbiska, ryska, vietnamesiska, palestinska, israeliska och andra mödrar, som fått sina söner – och alltför ofta döttrar — dödade i onödiga krig

----------------
Åke Sandin

Radio Tuff 2003-06-29

OVÄRDIGA KRIGSOFFER?

Nyligen lades 15 sommarprogram in på Succékanalen 91,4.
Tre av dessa inslag har det gemensamt, att det är Sovjet som skuldbeläggs. Ryssarna är bovarna -- och detta följer ju den gängse trenden. Näst tyskar brukar ryssar exponeras vid historiens skampålar, dock inte så mycket för vad de gjorde i samband med andra världskriget. Då var de ju segrare, skuldra vid skuldra med engelsmän och amerikaner.
Men de här tre programmen har ändå av slumpen och utan avsikt blivit avvikande. Offren är ester, polacker och tyskar och det är ju lite ovanligt i de ständiga skildringarna av andra världskriget. Jag borde kanske ha lärt mig att man inte utan repressalier och skymford får göra så:
En av mina sista Pax-krönikor (Pax nr 2/96) hade rubriken "Det var jävla synd om ryssarna". Det var ett citat från gamle fredskämpen Olavi Veijalainen i Hedemora. När han berättade om hur han under vinterkriget 1939-40 som finsk soldat hade varit med om att förinta ett kompani ryssar uttryckte han denna medkänsla med fienden.

ICKE ÖNSKVÄRDA KRIGSOFFER?
Jag slutade krönikan med att ömka de 20-30 (eller kanske 40?) miljoner ryssar, polacker och tyskar, som också grymt dödades i andra världskriget. Det skulle jag inte ha gjort, för jag hamnade snabbt på en omfattande internationell skamlista, " World Antisemitism Report".

Jag har aldrig förstått, vad de amerikanska redaktörerna och deras medarbetare i olika länder här menar med "antisemitism", ett invektiv numera så missbrukat att det alltmera förlorat sin otäcka och ursprungliga mening. I hädiska stunder undrar jag om redaktörerna i sin motvilja mot min empati med lidande ryssar, polacker och tyskar är extrema etnocentriker, som skaffat sig ett elfte budord: "Du skall inga andra offer ömka jämte mitt folks"!

Det allra konstigaste är att våra trendjesusar, åsiktsayatollor och mediarabbiner nästan tungomålstalar om alla människors lika värde. Det är jättebra och hade varit beundransvärt, om de bara inte hade indelat andra världskrigets många tiotals miljoner offer i värdiga och ovärdiga. Efter nazismens avskyvärda herrefolksmyt behöver vi ingen ny.

Obegripligt är också att jag på den här långa skamlistan finns med i kapitlet Denying the Holocaust, att förneka det som i Sverige kallas "förintelsen". Men det är ju tvärtom: Jag påminde ju bara om några av de andra av de 40-50 miljoner som grymt förintades under det där skitkriget för 60 år sen.
I Radio Tuff sätter vi en ära i att erinra om alla de mer eller mindre nedtystade förintelserna under 1900-talet.

ÅKE SANDIN

Radio Tuff 2003-04-13

ETT FÖRSTA FÖRSÖK ATT RESULTATVÄRDERA IRAKKRIGET

Radio Tuff nr 919 hade flera inslag om Irakkriget. Bland annat intervjuades Khaled Bayomi, som i Bagdad bevittnade amerikanska soldaters delaktighet i plundringarna. Ett annat inslag kommer här.

Minns ni Gulfkriget för tolv år sen?
Själv minns jag att jag efteråt kände mig lurad i minst två avseenden.

Först var det den så kallade kuvösbluffen. Jag har ju inga illusioner om vad segrande arméer kan tillåta sig för svinaktigheter. Alltså trodde jag på det gråtande kuwaitiska sjukvårdsbiträde, som i USA vittnade om de irakiska soldaternas grymhet, när de på sjukhus hade stulit kuvöserna och slängt spädbarnen att dö på golvet. Mer än något annat påverkade det vittnesmålet världsopinionen för ett krig den gången. Långt senare framkom det att en skicklig amerikansk PR-firma, frikostigt betalad av Kuwaits stenrika ledning, hade iscensatt hela historien. Flickan som tårögd spelade sin roll så bra hade inte varit på något sjukhus utan var dotter till en av Kuwaits diplomater i Washington. Krigets första offer var som vanligt sanningen, men det förstod vi först något år senare.

Under Gulfkriget 1991 intalade jag mig att det var ganska oblodigt. Bara något hundratal av västmakternas trupper dödades, många av så kallad "friendly fire", det vill säga eldgivning från de egna. Och irakerna flydde hals över huvud och Bagdad bombades med krirurgisk precision, sades det, så det var väl inte så många som strök med på det hållet heller. Också där hade jag fel. De stackars utkommenderade irakiska soldaterna slaktades som kaniner, bland annat efter den väg som döptes till The Highway of Death. Ett par hundra tusen irakier dödades, många av dem civila.

HUR MÅNGA HAR DÖDATS?
I mina skriverier och på radion har jag med en viss envetenhet försökt resultatvärdera olika krig. De enda gånger sådant görs, är när segrarna i vanlig ordning skriver historia och den är extremt vinklad och dessutom äkta som en trekrona. Ännu är det lite tidigt att resultatvärdera årets Irakkrig. Men några frågor pockar på svar.

Hur många har dödats? Ja, när det gäller angriparna tycks det vara utomordentligt få. I går ,12 april 2003, meddelade medierna att en amerikansk soldat hade dödats vid strider i Bagdad. Men hur många irakier har dödats? Också den här gången förefaller de civila offren inte att ha varit så många. I varje fall har det inte varit de grymma bombmattor som dödade miljoner tyska och japanska civila under andra världskriget eller någon miljon stackars vietnameser för ett kvartssekel sedan. Däremot undrar jag ängsligt hur många unga utkommenderade irakiska soldater som dödats. Medan varje dödad britt eller amerikan ger rubriker, sägs inget konkret om offren för de massiva bombningarna av irakiska förband. Det bekräftar indiskan Arundhati Roys uppfattning, att vi bevittnar ett rasistiskt krig.

DET MEST BISARRA AV KRIG
Det här skrivs under det nuvarande kriget: "Irakkrig dag 23", som TV kallar det i påannonsen. Av alla onödiga krig verkar det här vara det allra mest bisarra -- och det säger ganska mycket, för konkurrensen i massmords-branschen är stenhård.

Bara detta att kriget månader i förväg öppet och helt oblygt har förberetts är en milstolpe i stormakters arrogans. Tre huvudskäl har trummats ut av västliga medier:
1) Irak har massförstörelsevapen.
2) Saddam Hussein är ett hot mot väst och måste i korståget mot terrorismen i förebyggande syfte avlägsnas
3) Saddam är en vedervärdig diktator, som gasat ihjäl tusentals av sitt eget folk. Det finns skäl att skärskåda dessa argument redan nu.

VILKA HAR MASSFÖRSTÖRELSEVAPEN?
Många länder har såväl kärnvapen som biologiska och kemiska vapen. De flesta av dem är goda demokratier. I Mellanöstern är Israel det land som har mest av den sortens vapen.

Vi minns hur skräcken för mjältbrand i USA häromåret utmynnade i beskedet om att de dödliga bakterierna hade sitt ursprung i landets egna förråd.

Irak däremot har utsatts för mångåriga kontroller av FNs vapeninspektörer, som tyvärr tvingades schappa när den västliga koalitionen startade sitt angreppskrig. Irak gick till och med på att skrota missiler, som nådde ett par mil längre än de för detta land tillåtna 15 milen. Hur långt når amerikanska och brittiska missiler och hur långt Israels?

Ännu har segrarna i Irakkriget inte hittat några irakiska ABC-vapen trots ivrigt letande. Säkert kommer de att hitta -- läs gärna: hitta på -- att de finns i Irak. Men hur kommer det sig då att Saddam, utmålad som mellanösterns hänsynslösa superskurk, faktiskt inte använt något sådant vapen, nu när han förgäves utkämpat slutstriden för sin makt och regim? Inte har han väl plötsligt blivit en from humanist?

IRAK ETT HOT MOT VÄST?
Av de många argument som använts i propagandan för denna onödiga aggression är nog det påstådda irakiska hotet mot väst det mest befängda. Det är fråga om ett land som i drygt 20 år har utarmats av krig och i tolv år av sanktioner samt i åratal blivit överfluget av brittiska och amerikanska stridsflygplan som fällt sina bomber. Dessutom har vapeninspektörerna vållat Iraks krigsmakt åtskilligt avbräck. Som någon sa när Irak blev anfallet: "Det är, som om man först knäcker bena på sin motståndare och sedan utmanar honom på löpning 100 meter".

Hittills har inga bevis presenterats för att Irak skulle ha samröre med bin Laden eller legat bakom 11 september.

DET STÄNDIGA TALET OM HALABJA
Många av dagens diktatorer sitter lugnt kvar vid makten, särskilt de som stöds av eller i varje fall inte utmanar USA. Även de häftigaste motståndarna till koalitionens angrepp på Irak har intygat sin avsky för diktatorn Saddam Hussein. Nästan som ett mantra har bombningen med gas av "Saddams eget folk" i Halabja för femton år sen nämnts, bland andra av Maria Ermanno, Svenska Freds' duktiga ordförande. Tusentals upproriska kurder dödades då.

Alldeles bortsett från att CIA-uppgifter påstår att det var iranierna som anföll Halabja, så måste man sätta in massakern i sitt historiska sammanhang. Den hände under ett mångårigt och blodigt krig Irak-Iran, då Saddam snarast var USA:s man. Kurderna som blev offer skulle aldrig acceptera att kallas hans "eget folk". Går man ytterligare femton år tillbaka i tiden hamnar man i Vietnamkriget. Där vräkte USA enorma mängder kemiska gifter över landet. Många fler människor dödades av Agent Orange och andra gifter i Vietnam än det antal som dödades av gas i Irak decenniet därpå.

VAD HAR DET KOSTAT -- I PENGAR OCH LIDANDE?
Så småningom får vi kanske reda på hur många tio tusen eller hundra tusen människor som mist livet på grund av kriget. Men hur mycket har själva kriget kostat i pengar räknat och hur mycket kostar återuppbyggnaden? Det rör sig om astronomiska summor. Bara det tilläggsanslag som Bush drev igenom i den amerikanska kongressen gick på över 600 miljarder (600 000 000 000) kronor. Vad skulle dessa jättelika summor inte ha åstadkommit om de använts till att bekämpa grunden för orättvisor: fattigdom, okunnighet, sjukdomar etc?

Det omedelbara resultatet av bomber och ockupation blev inte heller demokrati och frihet utan plundringar och banditvälde, enligt det svenska ögonvittnet Khaled Bayomi rentav uppmuntrat av amerikanerna. Därmed bröt de arméer, som kränkt folkrätten genom sitt anfallskrig, också mot Genèvekonventionen, som stadgar att ockupationstrupper skall ansvara för lag och ordning.

De som begått dessa brott kommer självklart inte att straffas. De är ju både åklagare och domare i internationella domstolar. Det främsta kriteriet på en krigsförbrytare är sedan länge att han varit motståndare till självgoda västmakter.

När muséer med ovärderliga skatter från kulturens vagga, Mesopotamien=Irak, plundras och vandaliseras räcker inga ekonomiska måttstockar till. Inte bara tyska och franska institutioner plundras utan till och med sjukhusen. Säkert förekom det tortyr i Saddams källare, men det ska då jämföras med den tortyr som kriget gav upphov till. I flera dagar har Bagdads sjukhus inte ens bedövningsmedlel. De svårt sårade av bombningarna fick opereras utan smärtstillande medel, amputationer fick utföras på samma hemska sätt.

Allt det här bekräftar den gamla regeln att krig åstadkommer mycket mera lidande än de utges för att förhindra.

----------------------------

Äke Sandin

Ett plåster i tid kan förebygga kallbrand.
Varför snålas det på plåster medan amputationer
får kosta hur mycket som helst?
Vår uppgift är att visa att det lönar sig att förebygga!
Webmaster

Sagt på Radio TUFF och Slingan år 2003-2004 Senaste = överst

Sagt på Radio TUFF och Slingan år 2003-2004
Senaste = överst