Hej!!!.

Här kommer ett brev från Indien. Jag sitter på vårt kontor, en liten tegelbyggnad med stengolv och två små rum, och skriver dessa rader.

Resan hit gick bra men var mycket jobbig. Från Arlanda flög vi med Singapor Airlines till Dubai.
I Dubai var det väntetid på två timmar innan vårt nästa flyg, Emirates, lättade och flög oss till Bombay, eller Mobai som det numera heter. Klockan halv tre på natten kom vi dit och efter en timmes krångel med tull och viseringar kom vi ut. Stor var vår glädje då vi blev mötta av Shejk, gammal vän från projekten. Vi var mycket trötta och ville ta in på ett hotell men nej han lovade oss ett snabbt och fint tåg vidare.
Etter en halv timmes taxifärd kom vi till Centralstationen. Tåget skulle gå om två timmar så vi gick in på väntrummet för 1.klass resande för att vila ut litet. I väntrummet låg det folk på hela golvet och sov. På dom två stenborden i rummet låg det också folk och sov. Vi fick plats i två plaststolar, satte oss och väntade. Lukten var obeskrivlig. Efter en timme kom Shejk med tre 1.klassbiljetter och vi äntrade tåget, ett tåg med bara 1.klassvagnar. Vi fann våra platser och satte oss ner och så småningom rullade expresståget ut från stationen. Döm om min förvåning när vi direkt blev serverade var sin 1-litersflaska med mineralvatten.

Efter en halvtimme blev vi serverat en god frukost. Efter frukosten blev vi serverade kaffe eller te. Efter detta fick vi var sin tetra med Mangojuice. Tåget var verkligen ett expresståg. Resan som normalt tar 5-6 timmar gick på tre timmar. Väl framme i millionstaden Surat stod projektets nyinköpta jeep och väntade på oss och efter ytterligare 1,5 timme kom vi fram till målet: TUFF Friendship House här i Valod. Här blev vi omkramade av Kokila och Bhikhu. Klockan var nu 1400 och vi var dödströtta så vi gick direkt in och la oss på sängarna.

Med hälsningar

Gunnar

Hej TUFF:are !!

Jag har tidigare skickat en berättelse om hur resan från Krusboda till Valod i Indien var. Vi kom till TUFF Friendship House måndagen den 24 januari. Nu kommer jag att plocka lite från Margarethas dagbok.
Jag har fått en e-mailfråga om vem det är som är vi. Vi är Margaretha min fru och jag. Efter oss kommer 4 lärare från Finningeskolan i Strängnäs och vidare väntas besök av doktor Eckerman med två söner.

Utdrag ur Margarethas dagbok:

Tisdagen den 25 Januari.
Drack te, badade och försökte komma i form. Urtrött. Åt och njöt av värmen och sov igen. Inga äventyr denna dag.

Onsdagen den 26 Januari.
Kl. 8.30. Jag sitter på gungan utanför TUFF-huset. Solen värmer. Fåglarna kvittrar. Sukat putsar jeepen. Kokila och Gunnar sitter längre bort och diskuterar projekten.

Idag är det Republic Day. Här på landsbygden firas den bara i skolorna. Hela morgonen från 0630 har vi hört högtalarmusik från Gandhi University på andra sidan vägen plus oljud från store trummor.

Vi skall till Vyara!
---- Nu har vi varit i Vyara en stad med ca. 40 000 invånare, ca 17 km från Valod. Vi for dit i nya jeepen, en TATA Sumo. Först besökte vi Daxinapath - skolan som genom åren erhållit pengar från TUFF flera gånger till skolsalar, en stor samlingssal och senast för uppförande av hälsocenter, gästhus, kontor och sovsalar med tillhörande badrum och toaletter. Allt detta ligger på ett stort markområde som har fått namnet TUFF-corner.

Vi kom dit när dom just skulle starta firandet av Republic Day. Lärare och elever stod uppställda vid flaggstången och plötsligt fick Gunnar den viktiga uppgiften att hissa den indiska flaggan. Alla stod i givakt och gjorde honnör och sjöng en sång för Gujarat + nationalsången. Efteråt fick vi te och jalebi, kakor som dryper av sockerlag. Hela markområdet i TUFF-corner skall plöjas upp och där skall odlas eko-grönsaker för bruk i skolan.

På hemvägen stannade vi hos en marmorfirma och beställde 4 brunnskyltar med text: Citron-well, Rolle-well, Britt-well och Tola Dan-well. Äntligen skall deras brunnar som de har skänkt pengar till få sin namnskylt.

Väl hemma väntade som vanligt en jättegod lunch tillagad av Sumitra, hemhjälpen.

Slut på onsdag. Mera kommer kanske senare

Hälsningar

Gunnar

Efter morgonte tog Gunnar och jag en promenad tvärs över vägen över risfälten några kilometer.

På eftermiddagen kom Sujata och Varsha ( två arbetsledare och samtidigt vackra flickor, Gunnars anm) från Dharampur. Vi fick information om läget i projekten.

Under dagen var vi en tur Gandhi Vidjapitt (universitetet) och tittade på giftfria grönsaksodlingar (väldig poppis!). Efteråt besåg vi lekplatsen dit Koytasbarnen (barnen till sockerrörshuggarna som vi hjälper, ca 1500 barn) turas om att komma från våra Balwadies (förskolor) en gång i veckan. Lekplatsen är mycket populär, ungefär som Gröna Lund for Tyresöbarn.

Fredagen 28-1

Dagarna går fort. Vi har det mycket bra. Äter, sover, tittar och pratar.
Idag följde Bhikhu med oss över risfälten - idag litet längre bort.

På fm var vi en tur med jeepen och besökte 3 förskolor (TUFF-projekt) -Bahari, Kalakua och Jamania. Vi hade med oss godis till barnen och det var mycket populärt. I Kalakua blev det panik när barnen såg mig. Några började gråta eller kanske skrika och på ett ögonblick hade alla barnen sprungit sin väg. Dom är inte vana med att se stora vita elefanter i lägren. Vi har nu hållit på i 15 år med Balwadieverksamhet och över 20 000 barn har fått hjälp. Det går inte att beskriva eländet i lägren. Jag blir lika lessen varje gång jag kommer till ett läger. Balwadien, förskolan ligger där som ett litet paradis för barnen. Det finns idag 29 fungerande Balwadies.

Efteråt var vi bjudna till Lunch hos Sujata. Varje dag blir vi bjudna till någon på mat.

På em kom Varsha och Sujata och pratade om sitt arbete.

Lördagen 29/2 - 2000
Upp klockan 6,30 - te, rostat bröd, smör och marmelad.

08,30 startade Sukat jeepen och vi körde till Borokladi och Kasturba Ashram( skolor som har fått mycket hjälp från TUFF). Väl framme begav vi oss genast till samlingssalen där flickorna som skall bli Primary teachers väntade. Dom sjöng vackert för oss. Somi, rektorn för Secondary-flickorna berättade om oss, och Bhikhu som var på prathumör berättade om allt som hänt med svenska pengar på skolan under åren. Jag berättade om Sverige och hur eleverna i Sverige tjänar ihop pengar och hur vi sedan söker SIDA-pengar. Så fick flickorna ställa frågor som blev fler och fler.

Efter samlingen blev jag fast i en sal, vilket kan vara påfrestande och närgånget. Men till sist, efter extra sång och improviserad dans slapp jag lös.
Sedan visade rektorn oss skolans giftfria odlingar.

Så var det dags för veckans gymnastik. Ute på skolgården. Allt enligt den store svenske Ling. Massor av kort togs. Jättekul att se.
Nu hade klockan hunnit bli 11 och det var dags för en festmåltid i skolans lusthus.
Så kopplade vi av en stund. Under tiden kom Sukat tillbaka med jeep som hade fatt sin garantiservice och vi åkte hem.

Klockan är 14,20.Jag sitter med fötterna i en balja med vatten och skriver. Gunnar ligger på soffan och läser en deckare.
Ikväll skall vi till Bhikus dotter AMI och hennes man Rajender, f.d. Sadhu-helig man for att äta middag.
Så var den dagen slut.

Söndag 30/1
Uppe jättetidigt och fixade bröd plus te. Ut före 8 för promenad..

Idag är det Gandhis dödsdag - 30 jan 1948.

Shaikh, Bhikhu och Gunnar bor nästan i datorrummet i kontoret och försöker behärska en trilskande dator. För dom finns ingen helgdag. Idag har det kommit e-post från doktor Eckerman med två söner i Nacka. Dom kommer hit den 19 eller 20/2.

Idag skall vi gästa fam Shaik och Salim, dom bor i Bapunagar, en stadsdel i Valod.
Lugnt på förmiddagen. Klockan 1635 skall vi ringa Radio TUFF.

En lugn och skön dag.

Margaretha

Här är jag igen. Hoppas ni har fått dom tre delarna jag har skickat tidigare. Det är inte så enkelt att skicka e-mail härifrån. Servern i Surat trilskas och godkänner inte flera av era adresser så det verkar lite bökigt

Måndagen den 31/1 2000
Idag har vi besökt 2 förskolor. Barnen sjöng och dom var rädda för oss. Balwadie nr 2 var i Kapura hos Gunnars favoritfröken Niru.

Tisdagen och onsdagen den 1/1-2/1 2000 (1. Dharampurresan)
Uppe med tuppen! Te, macka och bad. Klockan 08,15 startade jeepen och 10 var vi i staden Dharampur. Där väntade Harsha, den nyanställda arbetsledaren.

Dharampurprojektet styrs helt av kvinnor. Efter Dharampur stad började bilfärden mot Dharampurs bergiga område som också heter Dharampur. Denna sista del av bilfärden är svår att beskriva. Pa smala, håliga serpentinvägar går det brant uppför. Det är hastighetsbegränsning här, 20 kim/tim, men det är sällan vi kommer över 10 km/tim. För inte så länge sedan körde en buss av vägen och 4 dog. Väl uppe är utsikten fantastisk. Man kan se miltals långt. Bebyggelsen är gles, här finns inte mycket att leva av. Djurlivet är som i Rudyard Kiplings "Djungelboken" . Några dar för vår ankomst hittades två förgiftade pantrar vid en flodbädd. Tiger finns det. Alla skolelever påstår sig ha sett tiger.

Klockan 11,30 ankom vi till Vaghwal, tigerhålan. Vaghwal är en av våra 7 små internatskolor. Här pågick det undersökning av havande kvinnor.(TUFF-projekt). Sjukhuspersonal från Parle-sjukhuset i Pardi var där med läkare och barnmorska. Orsaken till att jag kallar det Parle-sjukhuset är att det drivs ekonomisk av en jättestor kexfabrik i Bombay. Denna fabrik har blivit mycket intresserade av våra projekt i Dharampur. Bland annat har dom byggd om våra 7 internatskolor för 2 miljoner rupies. Förr var byggnaderna av flätad bambu insmorda med en blandning av kodynga och lera. I dag finns det 7 stora byggnader gjorda av betong och tegel.

Personalen från sjukhuset betalas helt av Parle. Vi mötte även Hemanchu, Parles ombud. Han berättade hela Parles historia. Vaghwal är ett litet paradis där ute på höjderna i ödemarken. Parle har också bekostat vattenpump med tillhörande vattenledningar. När vi kom hade just en tryckkokare exploderat så all maten flög upp i taket. Vi diskuterade projekten med Bhikhu, Varsham, Sujaya och Harsha.

Under eftermiddagen var det dansuppvisning av pojkar och flickor. Vi fick smaka papaya odlad på skolgården.

Vid 6-tiden åkte vi till Pindvalskolan där vi fick mera mat. Här övernattade vi.

Onsdagen den 2/2
Vaknade av skolklockan 05,30! Alla barnen upp - morgonbön och gymnastik (armar uppåtsträck ute i halvmörkret ute på skolgården.) Någon kom med hinkar med varmvatten så vi kunde "bada". Sedan frukost (kardemumma-te, bataka-Pana). Så adjö till Pindvall.

Tillsammans med Sujata, Varsha, Harsha samt läraren Harubhai körde vi på typiska Dharampurvägar för att titta på: Först jordbindning och jordterrassering i en by som heter Koprada. Kilometervis av stenmurar gick överallt i terrängen.
Så vidare mot Ambosi där vi träffade lärare och barn från två av dom nya 'hamletschools'.
17 sådana skolor är på gång. Det tar för lång tid att här beskriva dessa nya blivande projekten men det kan vi kanske göra på ett "titt in" när vi kommer hem. Gunnar var nere vi älven och tog kort. Han köpte ett fiskredskap av en bybo. Grejen såg ut som en åltina i miniatyr.

Nere vid älven bildas det nu under den torra tiden stora dammar i älvbotten och när Gunnar förslog fiskodling (populärt i Indien) berättade byborna att staten förra året planerade ut tusentals fiskyngel som snabbt växte sig stora. Men staten hade glömt att tala om för byborna hur fisken skulle fångas så när det första regnet kom försvann all den goda maten.

Så körde vi tillbaka till Vaghwal med Sukat bak ratten. Efter en god lunch återfärd till Valod.
Det var den resan. Vi skall till Dharampur en gång till.