Saknade vänner:

 Roland Schütt

Ebbe Björkman

Edmundo Arróspide

Olga Alata

Robert Stieger

"Bort gå de
stumma skrida de
en efter en
till skuggornas värld"

 Heidenstam

Edmundo
Arróspide

fick Tyresö kommuns
kulturstipendium år 2000

EBBE BJÖRKMAN

Litteraturprofilen på Tyresöslingan

Allas vår vän Ebbe lämnade oss i december 2003
efter att ha glatt oss på Slingan i många år.

Tal vid Ebbes kista i Eds kyrka 2004-01-08

KÄRE EBBE !
Det känns väldigt dystert att ta farväl, särskilt när det gäller en så kär vän som du. Det är inte ofta man i min ålder får nya vänner. Det började med att jag för sju år sedan i någon tidning såg att du på något möte skulle prata om Erik Axel Karlfeldt. Alltså ringde jag dig och föreslog att vi skulle göra en halvtimme om denna skald.

Det blev ett av de allra bästa och roligaste av de tusentals program som gjorts på Tyresöradion. Snart förstod jag att jag hade träffat ett berättargeni, som med stor humor och kunnighet — och med slagfärdighet — besvarade alla frågor och som inte minst gillade och bemästrade provocerande sådana. Det handlade dock inte så mycket om Karlfeldt, den där första gången, utan om dig själv och din hemstad, Eslöv. Den stan satte du verkligen på kartan, upphöjde den snarast till Nordeuropas ledande metropol.

Men det blev också program om Karlfeldt så småningom, hela tio sådana. Själv hade jag, det erkänner jag, fördomar mot denna svenska nobelpristagare. Men efter att ha hört dina insiktsfulla radioprogram förstod jag Karlfeldts storhet, samtidigt som jag lärde mig mycket om hans turbulenta privatliv.

Med all aktning för de många andra fascinerande människor som hörts på Succékanalen 91,4 blev du där under dryga sex år den klart lysande stjärnan. Massor av positiva lyssnarreaktioner hördes just om dina många program om döda poeter. För några år sen fick du Tyresö kommuns kulturstipendium. Du var den äldste någonsin som mottagit det. Enligt min mening var du också den mest välförtjänte.

För det var ju inte bara om Karlfeldt du berättade om utan Heidenstam, Ferlin, Piraten, Wivallius, Lidner, Benedictsson, Snoilsky, Dan Andersson, Södergran, Carl Jonas Love Almquist med flera, sammanlagt nästan 100 program.

För tusentals tacksamma lyssnare levandegjorde du svensk litteratur. Och du visade en rörande inlevelse i dessa författares personliga öden: Stor medkänsla med den ofta olycklige och mentalsjuke Fröding, varm empati med den unga men tbc-sjuka Edith Södergran, död redan vid 31 års ålder.

Då och då framträdde du på möten, inte minst på biblioteken och på Rotaryträffar. Du hade en fantastisk förmåga att fängsla dina åhörare. Den tycks du ha grundlagt under dina föreläsningar på Tandläkarhögskolan. Jag har träffat tandläkare, som lyst upp och sett lyckliga ut, när de förstått att jag kände dig. För dem var du sedan deras studietid en slags legend.

Från Göteborg ringde i går din vän Sverker Toreskog, odontologie hedersdoktor. Han beklagade djupt att han inte kunde vara här i dag. Men på Tyresöradions hemsida finns hans artikel i Dental Produktguide nr 1/2001. Den har rubriken "Från Björkmanproteser till Björkman själv". Med rätta kallar Toreskog dig där för "en unik och begåvad människa".

Du kommer att finnas kvar i vårt medvetande så länge vi lever. Du finns kvar på ett hundratal inspelningar, tillgängliga på Tyresö bibliotek. Och du finns framförallt kvar hos dina tre barn, som du ofta talade om med stolthet och värme.

Det senaste som hördes av dig på radion var sista delen av din Frödingserie. Där läser du i slutet Heidenstams "Gustav Frödings jordafärd". Vi var många som tänkte på dig när vi hörde inledningen av dikten:

Bort går de, stumma skrida de,
en efter en till skuggornas värld
Klockorna dåna, tungt slår de,
mullra och kvida de, sjunga sin sång
till de dödas färd.

Tack käre vän, jag kommer alltid att minnas dig med tacksamhet och glädje

ÅKE SANDIN

Edmundo Arróspide
lämnade oss i januari 2004

1993 började Edmundo att frivilligt arbeta som tekniker för Radio Tuff och var i ett decennium en verklig klippa. 1995 ökade drastiskt hans arbete med radion. Då kom han och jag överens om att på försök göra en bandad slinga över sommaren, eftersom det annars skulle bli nästan alldeles tyst på 91,4 MHz. Detta försök utmynnade i Tyresöslingan,Tyresöradion  Succékanalen 91,4, som sedan dess hörs dygnet runt.  Edmundo inte bara programmerade in alla programmen, utan var också ansvarig för all teknisk utrustning.  Jag vet inte hur många gånger han lagade olika apparater, oerhört händig som han var.

Även lyssnarna förstod att uppskatta honom. När två av hans barn skadades svårt vid en bussolycka i Peru 1997 strömmade bidragen till sjukhus-kostnaderna in.

För en fungerande och ideellt arbetande radio som Radio Tuff är det ovärderligt med en stabil och kunnig tekniker, som vill avstå några timmar varje söndag åt frivilligt arbete. Det har Edmundo gjort med den äran i många år.

För sina stora osjälviska insatser fick Edmundo år 2000, tillsammans med den också nyligen bortgångne Ebbe Björkman, "Tyresö kommuns kulturstipendium". (Bilden överst.)
År 2003 fick han "Åkes Pris för berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete". 

Edmundo efterlämnade sin maka Olga Alata,  som lämnade oss 2007, samt barnen Dafne, Diana, Delby och Daniel, begåvade unga människor.

Vår älskade Olga var frivilligt arbetande kassör i Tuff

Åke

Tal vid Edmundo Arróspides kista
i Tyresö Kyrka 2004-02-03

Käre Edmundo!

Det här känns enormt sorgligt. Du var inte bara min bästa jobbarkompis i många år utan också en mycket kär vän.

Ingenting stärker vänskap och tillgivenhet så mycket som gemensamt arbete, särskilt som det i vårt fall gällde frivilliga insatser. I mer än tio år var du Tyresöradions verkliga klippa. Du skötte inte bara Radio Tuff, sammanlagt ca 500 ggr, utan du programmerade också in tusentals program på Succékanalen 91,4. Den startades 1995 då du och jag kom överens om att göra en bandad slinga. Det var nog det som räddade Tyresöradion och det var tack vare samarbetet med dig.

För mig blev du som en yngre bror. Det var en väldig trygghet att du fanns med din tekniska skicklighet, stora arbetsvillighet och hjälpsamhet. Det var också ett stort nöje att jobba ihop med dig, för vi hade mycket roligt tillsammans. Med rätta log du åt en teknik-konservativ gubbe till programledare som grumsade över att behöva använda ny teknik. Sen skrattade du än mer förnöjt, när du märkte hur förtjust jag så småningom blev över de nya hjälpmedlen.
 

In i det sista bekymrade du dig på ett rörande sätt över hur det skulle gå med radion. Men den fina tradition av kunskap och solidaritet som du grundlade lever vidare hos din duktiga familj, som du verkligen månade om på ett beundransvärt sätt. Delby och Diana har redan lovat att fortsätta i dina fotspår.

Min lyckligaste dag förra året var när du tillsammans med Radio Tuffs Hampus Eckerman inför många applåderande människor på Svenska Freds’ årskongress mottog det speciella priset för "berömvärt lokalt freds- och solidaritetsarbete". En högtidsstund upplevde vi också i juni 2000. Då fick du tillsammans med Tyresöradions briljante litteraturkrönikör Ebbe Björkman Tyresö kommuns kulturstipendium.

Käre Edmundo, du kommer att leva vidare i tacksamt minne främst hos din enastående fina familj Olga, Dafne, Diana, Delby och Daniel men också hos dina många vänner. Ditt namn finns på 1400 radioprogram arkiverade på Tyresö bibliotek. I går meddelade Tuffs partner i Indien, Bhikhu Vyas, att en stor fin brunn i fattiga Dharampur skulle få namnet Edmundo Well.

När vi skildes åt efter gemensamma arbetspass brukade du alltid glatt säga. "Vi ses, Åke". Ja, Edmundo, jag hoppas vi ses. Till dess kommer jag att minnas dig med stor glädje och djup tacksamhet.

Tack käre vän!

ÅKE SANDIN

TAL VID OLGA ALATAS GRAV 2007-03-22

Kära Olga 

Det känns oerhört tungt att delta i kära vänners begravningar. Att vi skulle behöva att ta avsked också av dig, Olga, hade vi minst av allt väntat. Du var så levande, aktiv och relativt ung. 

Du och din familj har betytt så väldigt mycket positivt för mig. Din man Edmundo var under många år min bästa jobbarkompis, en verklig klippa för den frivilligt arbetande Tyresöradion. Efter hans för tidiga död har Diana och Delby berömvärt följt i sin pappas fotspår. 

Själv åtog du dig det ansvarsfulla jobbet att på ideell basis vara kassör i två så aktiva föreningar som Tyresö Kvinno- och Tjej-jour samt Tyresö Ulands- och FredsFörening (TUFF). Allt färre människor vill tyvärr jobba i den stolta folkrörelsetraditionen, så vi behövde dig verkligen i många år till. 

Det är en stor tröst för oss som nu saknar dig så mycket, att du och Edmundo fostrade fyra så schyssta och duktiga barn: Dafne, Diana, Delby och Daniel. Genom dom kommer vi att minnas dig ännu mera. I dödsannonsen finns en dikt av Stig Dagerman. Den är värd att läsas:

Nu slår en blomma ut i kalla kvällen.
Nu lyfter fågeln som är gjord av eld.
Kort är flykten för en sådan fågel.
Hastigt vissnar trädgårdar av ljus.
 
Kort är livet hos de ting som brinner.
Snart slocknar vingar över mörka hus.
Snart slocknar rosorna i nattens trädgård.
Men aldrig slocknar längtan efter ljus.

STIG DAGERMAN, som också dog alldeles för ung

  Kära Olga, vi kommer att minnas dig med tacksamhet och glädje så länge vi själva lever. Tack och  farväl!

Åke Sandin

 Vår käre vän, Tuff-aktivisten  Robert Stieger lämnade oss i mars 2004
efter att länge ha  glatt oss och gjort utomordentliga insatser.

Som framgår bredvid  används insamlade medel till böcker i fattiga skolor i Indien.
Du kan bidra  via postgiro 79 36 36-2. Ange "Roberts minne". Eller använd ett Mangogram.

Es dämmert, Der Hauch des Abends,
der über die Felder zieht
erfüllt die schwarzen Pinjen mit Rauschen
Fern ertönt ein leises Lied

Ja, Robert, när du nu är borta känns det som det skymmer och man förnimmer aftonens suck som drar över fälten.

I Peder Sjögrens bok och 50-talsfilm "Kärlekens bröd" sjunger svenska frivilliga i finska vinterkriget en vemodig sång med bland annat följande ord:

"Det gör detsamma om du lever eller dör,
ty vänner har du många på båda sidorna...."

Ja, både du och jag har många vänner på båda sidorna, men utan dig på den här sidan kommer livet att bli både kallare och ensammare.

Du var, Robert, en av mina bästa kamrater och käraste vänner. Du förenade radikalism med en mänsklig värme, som gjorde dig älskad av många.
När du fyllde 60 var vi ett gäng från Tuff som uppvaktade dig med en sång, som hade en nyskriven text och hade en slags refräng som löd: "Vad vi gillar våran Robert". Melodin var Internationalen, för du var sant internationell, inte bara med erfarenheter från Tyskland och Sverige utan också från Italien, Portugal och Holland.

Och när jag fyllde 60 fick jag en tavla, som du målat med röda blommor på, för du var också en artistisk människa. Den står sen dess på hedersplatsen i mitt vardagsrum. Och på tavlan hade du textat

"Vi räcker ut våra händer och formar dem till en skål.
I den vill vi fånga en liten gnutta fred, ein bisschen Frieden. "

Du kom från en vänsterfamilj i München och tvangs som sjuttonåring ut i krig av en högerregim du ogillade. Dina tre av kriget stulna år skildrade du jättefint i din i höstas utkomna bok, Drei gestohlene Jahre. Dessa erfarenheter gjorde dig till inbiten krigsmotståndare och pacifist. Du var i decennier en mycket värdefull medlem av Tyresö Ulands- och Fredsförening. Massor av gånger var du ute i skolor, främst Tyresö gymnasium, och berättade fjärran från alla häftiga men förljugna hjältefilmer om hur otäckt och meningslöst krig egentligen är. Dina föreläsningsarvoden skänkte du till Tuff. Det är i den andan som Marianne vill att vi hedrar ditt minne: genom att förse fattiga indiska barn med böcker.

För mig var du ett ovärderligt stöd, när traska-patrullo-patraskets vargar ylade, ibland lika okunnigt och gement som politiskt korrekt. Då fanns du där med din vänskap, livserfarenhet och uppmuntrande klarsyn.

Å andra sidan bidrog jag en gång - låt vara indirekt - till något mycket värdefullt i ditt liv. Men det var ingalunda min förtjänst utan den irrationella slumpens - eller den lika irrationella kärlekens. Det var när jag efter Berlinmurens fall i radiostudion samlade några tyskfödda. Det blev första gången du träffade Marianne, denna duktiga och engagerade människa, som sen dess varit din kära livskamrat och förgyllt din levnads sista femton år.

Du var radikal och du var fritänkare. Det var Bertrand Russell också. Under första världskriget satt han i fängelse för sin protest mot kriget. Efter andra världskriget var han en av de alltför få som hade modet att protestera mot behandlingen av krigets förlorare, "detta medvetna försök att förinta miljoner tyskar" som han uttryckte det på tal om att femton miljoner etniskt rensades och över två miljoner strök med.
I saknaden efter en kämpe som du kom jag att tänka på Bertrand Russells maning:

"Så länge vi lever ska vi fortsätta att kämpa för världsfred och allmänt mänskligt broderskap. Vi vädjar som människor till människor, kom ihåg att ni är människor
och glöm allting annat!"

Ja, Robert utan dig blir det inte lättare att kämpa vidare men vi ska försöka, så länge vi lever. Och vårt ljusa minne av dig kommer att hjälpa oss.

Tack och farväl käre, käre vän!

ÅKE SANDIN