Översvämningen i Dharampur

Bhikhu Vyas har i slutet av aug.-04 skickat följande rapport.

En halv meter regn på något dygn.
Vi har nu fått en överblick över situationen i de byar i Dharampur som drabbades av den lika oväntade som våldsamma översvämningen. (550 mm eller en svensk årsnederbörd på något dygn/ översättarens anm.)

Som det brukar vid sådana naturkatastrofer ilade många frivilliga organisationer till hjälp med förnödenheter för att täcka de omedelbara behoven. Staten agerade också snabbt genom att rensa vägarna som täckts av gyttja och sand, genom att reparera sönderbrutna vägar och därmed på en vecka återställa farbarheten.

Tuff-skolor oskadda.
Fem av de Tuff-finansierade skolorna var isolerade från omvärlden men de är inte skadade. Den sjätte, Vaghval. ligger på höga kullar och klarade sig bättre.
Av de 230 dammar som byggts de senaste fyra åren är enligt de hittills ofullständiga rapporterna 25 helt intakta.
De 145 brunnarna som anlagts det senaste årtiondet är alla oskadade, alltså också Ebbe Well och Edmundo Well. (Anlagda för pengar som vänner till de avlidna Edmundo Arróspide och Ebbe Björkman bidrog med)

Bro bortspolad.
Den värsta katastrofen var att bron över floden Par spolades bort av vattenmassorna. Den byggdes bara för sju år sen. Som jag meddelat er hade vi planer på att fixa båtförbindelse över floden. Och när jag pratade med dig på telefon häromdagen hade just vår lastbil kommit lastad med två traditionella båtar med kapacitet att ta över tio personer var. Två erfarna båtkarlar hade också kommit. Det var en stor skara människor där för att titta på båtarna. Med undantag för ett par äldre män hade knappast någon sett båtar i byarna här omkring.
Bron var en livlina för 30 byar med 25 000 människor, boende på ömse sidor om floden. Den förband Dharampur och Kaprada kommuner.

Den Tuff-finansierade skolan i Tamachhadi är vår operationsbas nu. Den har besökts av flera Tyresöbor. På sistone har vi koncentrerat oss på den norra sidan av floden, alltså Kaprada, som är den fattigaste delen med många problem. Den har förblivit bortglömd i den allmänna utvecklingen.

Simmande elever.
Livet blev väldigt eländigt för traktens folk när bron försvann, nu när de hade vant sig de senaste åren att använda den. Det är 70 elever i klasserna 5-7 som bor på den södra sidan av floden men som går i skolan i Dhamani på den norra sidan. Dom hjälptes av sina målsmän att varje dag simma över floden till och från skolan. Också vår medarbetare Ladak tvangs att simma över floden och sedan vandra i fyra kilometer för att nå Tamachhadi-skolan.

Båtar - främmande färdmedel.
Så mot den bakgrunden bestämde vi i måndags att satsa på båtar. Vi följde vår regel sedan 17 år tillbaka att rycka in när folk var i nödsituationer. Kokila började agera med sin välkända beslutsamhet och fart. Lyckligtvis fick hon hjälp av två kollegor i att anskaffa två båtar och två erfarna båtkarlar.

Så på tre dagar var det fixat. Men vi fick intrycket av de lokala ledarna att det här med båtar är ett helt främmande koncept för folk, som aldrig i sina liv tagit sig över floder på det här sättet. De kunde bli skrämda och skulle inte använda båtarna. Det kanske var bättre att anknyta till deras traditionella sätt: att använda Tarapa (bambuflottar?) som de är vana vid. Därför handlade vi med försiktighet i början. När lastbilen anlände till byn Dhamani för tre dagar sen hade många av byarnas ledare samlats på ömse sidor om floden. Dom hade tidigare informerats om båtprojektet. De verkade förvånade men redo att deltaga i projektet, om och när det behövdes. I verkligheten skulle planen sättes i verket först dagen efter, eftersom vi hade en känsla av gå långsamt fram. Men samma kväll återvände lastbilschauffören till oss och var ganska uppspelt. Han berättade att båtarna genast hade börjat användas och de första passagerarna var eleverna. Själv hade han åkt fram och tillbaka över floden med båt, eftersom han aldrig hade upplevt något sådant förut

Jag tror att planen lyckas och att folk kommer att bli lyckliga över den här båtmöjligheten. När människor i andra byar fick reda på det här ringde två grupper av bybor till Kokila och ville också ha en sån här färjeförbindelse. Så Kokila har beställt ytterligare två båtar. Självfallet ska vi se hur den första planen fungerar innan vi går vidare.

Mycket återstår att göra.
Det här är alltså de omedelbara insatserna. Vi har observerat att grödor har blivit bortspolade av regnen och att jordkonserveringens små vallar har förstörts i ett stort område. Dessutom har sand spridits över stora åkerfält i ett femtiotal byar vid flodstränderna. Det måste avlägsnas för att jorden ska bli brukbar nästa år och vi måste sätta i gång med ett omfattande program för jord-bevarande. Översikten är nästan slutförd och planeringen påbörjad. Det här är en långsiktig verksamhet och kommer att verkställas efter monsunregnens upphörande i november. Vi förbereder ett allmänt upprop med ett utkast, eftersom många av Dharampurs supportrar har hört av sig. Vi kommer att jobba med det vanliga "mat-för jobb", det vill säga att byborna får mat för sitt arbete med att återställa trakten efter översvämningens skador.

Hoppfull framtid.
En positiv nyhet: Det här området ligger i distriktet Valsad. Och Valsad-bankens tjänstemän besökte Tamachhdi i tisdags och diskuterade vårt förslag att få köpa mark intill Tamachhadi-skolan. Dom var mycket positiva. Eftersom det här området av staten är förklarat som reservat är ingen mark tillgänglig för en utvidgning av skolområdet. Så det här är den enda lösning som återstår för oss. Jag kommer att berätta om resultatet så småningom. Vi är mycket hoppfulla.

Hälsningar!
Mina varma hälsningar till den frivilligt arbetande föreningen Tuff, till Radio Tuffs lyssnare och till solidariska skolor som Kumla, Strandskolan, Bergtorpsskolan (Täby) och Alléskolan (Floda).

BHIKHU VYAS
(Översättning: Åke Sandin)

Bhikhu är sedan 1979 partner i de omfattande Tuff-projekten i Indien, numera främst i det
bergiga och av stambefolkningen /tribals/ bebodda Dharampur i nordvästra Indien.