Incredible India - reseskildring ___________________

Incredible India - Shining India

Vår resa till Indien 16/1 – 6/2 2008

Stockholm - Bombay - Dharampur - Surat - Jaipur- Agra - Bombay.

Så blev den äntligen av – den länge drömda resan till Indien och TUFF-projekten. En ovanligt varm januaridag bar det av till Arlanda. Det regnade så känslan att få lämna Sverige var ganska befriande. Väl framme i Bombay visade det sig att den oro vi känt inför möjligheten att Bhikhu Vyas, TUFFs partner, inte skulle vara där visade sig helt obefogad. Han var inte bara där utan vi hittade varandra utan svårigheter. Vi tog det som ett gott omen. Bhikhu var inte ensam om att möta oss. Han hade sällskap av Rajesh Shah som är mycket involverad i projekten och en av dem som så småningom kommer att ta över efter Bhikhu och Kokila. Vi skulle möta honom igen i slutet av vår resa.

Resan ut ur Bombay tog tid. Det var varmt, fattigt, trasigt, skitigt och avgaser så vi knappt kunde andas. Mycket att titta på, att insupa, fatta, smälta. Ett myller av människor och bilar och en inte helt angenäm lukt. Trafiken som var ett kaos gjorde oss osäkra på om det var höger- eller vänstertrafik. Så småningom förstod vi att det nog var vänstertrafik som gällde.

Vi reste till Indien för att se TUFFs projekt i Dharampur med alla de skolor, brunnar, dammar och planteringar av mangoträd som TUFF under årens lopp hjälpt till att finansiera. Våra partners i Indien är VPSS (Vedchhi Pradesh Seva Samiti), en organisation som arbetar med utveckling i det fattiga bergsområdet Dharampur, befolkat av ca 200.000 tribals (stambefolkning). Bhikhu och Kokila Vyas ansvarar för projekten.

Efter ett kort besök hos Kokila i Bilpudi åkte vi vidare till Tamachhadi, skolan där vi skulle sova de första nätterna. Vägen in genom grinden och fram till byggnaderna kantades av planterade växter bla bougainvillea som stod i fullaste blom. Många av de låga skolbyggnaderna var vackert utsmyckade med målningar som någon elev på skolan gjort. Skolan var fantastiskt vackert belägen högt uppe på en ås med den nu nästan helt uttorkade floden nedanför och trädbeklädda berg på andra sidan. Vita fåglar som kunde ha varit fredsduvor svävade över dalen och hela stället andades frid. Kontrasten mot det vi sett i Bombay var enorm.

Sedan vi packat upp och bytt kläder gick vi runt och hälsade på barn och personal. Omkring 95 barn är inackorderade på den här mellanstadieskolan och på den närbelägna högstadieskolan finns 90 elever. Förutom skolarbetet lagar de också mat, bakar, städar och tvättar. Undervisningen sker bl.a. i de rum som barnen använder som sovsalar. De kändes både mörka och kalla och därför var det glädjande att se att det också förekom undervisning utomhus. Inga bänkar fanns och barnen hade en liten matta att sitta på istället för direkt på det kalla stengolvet.

Nästa dag gick vi ned till högstadieskolan där eleverna satt på små kuddar och sjöng för oss när vi kom. Vi fick också tillfälle att se skolans grönsaksodlingar och mangoträd, som såg ganska nyplanterade ut. Den här skolan hade också anlagt en kompost som stolt visades upp.

På eftermiddagen for vi tillsammans med Bhikhu iväg med ”Tempon” (jeepen kallades så) för att titta på s.k. ”Soil bunding” För att förhindra att jorden spolas iväg av regnet bygger man terrasser som sedan utnyttjas för odling. Det byggs också dammar för att bevara vattnet och vi såg under vår tur också flera dieselpumpar som gör att bevattningen underlättas betydligt. Området är mycket kuperat och det är ett hårt slit för de familjer som ännu inte fått hjälp med pumpar, dammar eller brunnar. Vi kunde se människor som arbetade hårt i värmen för att göra livet lite drägligare. Kvinnor som bar vatten i krukor på huvudet. Männen som körde det på motorcykel. Folk som tvättade både sig själva och sina kläder i det lilla vatten som fanns kvar i floden, eller vid vägkanten.

Efter två underbara dagar på Tamachhadi var det dags för nästa skola: Virakshetra i Kapradadistriktet. Vi åkte tillsammans med Bhikhu och Ladak, som arbetar för projektet, på en ganska dålig, och ibland obefintlig väg. Stannade flera gånger efter vägen för att titta på odlingar, brunnar och terrasseringar

De visade oss under resan flera brunnar, dammbyggen och odlingar som var imponerande. Vi fick återigen på nära håll möta människor som jobbade hårt med att bygga terrasser för att skapa ny mark och att förbättra vattentillgången genom dammbyggen s.k. check dams. För att inte brunnarna skall sina under torrperioden bygger man en enkel damm av sten och jord belägen på sluttningen ovanför brunnen. De påminner om terrasserna som byggs men i stället för att den fylls med jord låter man den fyllas med regnvatten och på så sätt hindrar man brunnen från att torka ut.

Vi fick möta många stolta och lyckliga bybor och överallt väckte vi stor uppmärksamhet. De riktigt små barnen såg dödsförskräckta ut och var det också. Många log åt oss, många stirrade bara. Men alla var nyfikna.

På de ställen där vattentillgången var god fanns det fantastiska odlingar bl. a. vattenmeloner, ris, morötter, ärtor, tomater, äggplantor och diverse bönsorter. Vi fick också se betydligt större och fler mangoträd än de vi sett i Tamachhadi. Den förbättrade vattentillgången gör att man kan få två skördar per år vilket ger byborna bättre förutsättningar att klara isoleringen under monsunregnen.

Efter en lång och intressant resa blev vi bjudna på lunch på skolan. Jättegod mat och fantastiska ungar som sjöng och dansade för oss, något som skulle upprepas på varje skola vi besökte och som vi uppskattade mycket. Problemet var att det nog förväntades av oss att vi också skulle sjunga vilket vi alltid lyckades slingra oss ifrån. Efter ett alldeles för kort besök med en massa barn som vinkade av oss blev det avfärd till nästa skola, Chandvegan, där vi skulle sova över.

Denna skola ligger också fantastiskt vackert. Platåer omgivna av kullar där de nyanlagda odlingarna börjar ta form. En liten flod slingrar sig genom landskapet och skolan ligger på ett näs nästan helt omsluten av floden som enligt Bhikhu aldrig torkar ut. Ett landskap som gjort för fotvandringar

Vi pratade om hur otroligt vackert det måste vara efter monsunregnen när alla vattendrag är fyllda och när grönskan är som fagrast. Här fick vi också se papaya och cashewträd och enorma mangoträd som lockar till återbesök i skördetid.

Natten blev kall. Det är betydligt högre höjd här än i Tamachadi. På kvällen föreslog Bhikhu en promenad i det vackra månskenet och det var något alldeles fantastiskt. Den väglösa platån där vi gick såg ut att vara snötäckt. Till och med träden såg ut att ha ett tunt lager snö. Det var vackert som på ett julkort.

På söndagen hade barnen ingen skola men de var allt annat än lediga. Pojkarna skurade sina kläder och sig själva nere i den kalla floden. I vinden vajade veckans kläder på tork. Det var en dag när de skulle göra allt det de inte hunnit med i veckan och till vår stora lycka såg vi också barn som lekte. Fast ibland har vi en känsla av att här är allt lek. Ungar som bakar, tvättar, städar eller vad de nu gör och ändå ser så hjärtans glada ut är vi inte vana vid att se hemma.

På den här skolan finns Robert Library till minne av TUFF-medlemmen Robert Stieger.

Resan gick vidare till Bilpudi utanför Dharampur stad där Kokila bor och där det nyöppnade Girls` Hostel finns. Dit kommer flickor från avlägsna byar där de inte kan få gymnasieutbildning, klass 11-12. De bor i flickhemmet och går i skola i staden Dharampur. Alla turas om att baka och laga mat och sköta disk och städning och de verkade trivas väldigt bra. Nu bor 25 flickor där men till hösten väntas de bli dubbelt så många. Nya internat (hostels) planeras även för pojkar. Finansieringen tas om hand av samma donatorer från Bombay som tidigare finansierat Girls` Hostel i Bilpudi.

Bilpudi kommer att vara ett centrum för konferenser, möten, besökare och för administration av skolor i Dharampur och Kaprada och även ett centrum för byns sociala liv. Det är också tänkt att de ska ha möte en gång i månaden då rektorer, lärare, medarbetare, elevrepresentanter (1 pojke och en flicka) från varje skola, Bhavna och Rajesh ska delta för att man ska planera verksamheten. Här finns också den Mobile Van som fungerar som ett välutrustat, mobilt läromedelsbibliotek med planscher, material för experiment, spel och böcker som används när de åker runt till olika skolor.

Vi fick chansen att följa med under en dag och med två speciallärare åkte vi ut till två kommunala skolor. På den första skolan blev vi väldigt väl mottagna och vi visades runt och fick titta in i olika klassrum. Det var betydligt mer slitet här än i de andra skolorna vi sett. Barnen var mycket livligare och när det ringde till rast sprang massor av barn ut på gården för att försöka komma först till de gungor, rutschkanor och klätterställningar som fanns där. Den enda skola vi såg som hade lekutrustning för barnen!

Den andra skolan vi besökte grundades för länge sedan av Bhikhu och Kokila och var en skola där barnen var inackorderade. Den var ganska sliten och hade inte de vackra blommor som finns på alla TUFFskolor men där fanns en gammal TUFFbrunn. Vi var ganska påverkade av värmen och väntan på bilen som skulle köra oss till Valod kändes evinnerlig.

Under dagarna i Valod bodde vi i TUFF Friendship House som vi tycker behöver rustas upp efter många års användning och göras betydligt trivsammare. Bhikhus närmaste man Shaik tog hand om oss och bjöd oss på middag i sitt vackra hem. Hans fru hade lagat jättegod mat, bl. a. kyckling och köttbullar – ett välkommet avbrott i den vegetariska kosten. Med hjälp av Shaik och Kokila köpte vi vackra silversmycken som vi ska sälja vid våra bokbord.

En morgon åkte vi tillsammans med Shaik till Kasturba Ashram, den skola där han arbetar och där Kokila var rektor i många år och som var den första skolan som TUFF sponsrade. Det är en stor skola med både låg och mellanstadier men också ett lärarinneseminarium, s.k. PTC (Primary Teachers Course). De ca 100 flickor som studerade här kunde praktisera både på den här skolan och den statliga som låg strax intill.

Vi blev välkomnade och satt som kungligheter på ett podium och vi fick varsin förtjusande liten blombukett och vi kände oss mycket hedrade. Vissa av flickorna var mycket nyfikna och frågvisa medan andra såg ut som de inte förstod så mycket engelska och det kanske de inte gjorde heller. De ville veta "allt" om Sverige - historia, kultur, klimat, mat, utbildning mm och vi svarade så gott vi kunde.

Det var speciellt två flickor som var mycket vetgiriga. Den ena av dem, Hetel, blev vår guide. Hon var en mycket charmerande person, vacker, livlig och med ett fantastiskt kroppsspråk, helt olik de flickor vi tidigare mött. Hon pratade så gott som oavbrutet och kallades följaktligen för Speech. Sangita var hennes totala motsats, allvarsam, nyfiken och mycket duktig på engelska precis som Hetel. Hon kunde berätta mycket om olika blommor och djur som de dyrkade och tillbad och också om respekten för allt levande. Det skulle vara mycket intressant att resa tillbaka för att se hur två så olika personligheter utvecklats som lärare. Den här skolan var stor, den största vi sett, men det fanns en lugn, vänlig atmosfär som var mycket tilltalande. Dessutom kunde mer än 100 personer tala hygglig engelska.

Vi åt lunch på skolan och det var bland det godaste vi fått, nybakat bröd, mustig, kryddig soppa i en liten skål, blandad sallad, två olika grönsaksrätter som var lagom kryddiga och efter alltsammans ris.

Man äter med höger hand från tallrikar av plåt. Vi fick också en sked, ett hjälpmedel för oss västerlänningar som har lite svårt att klara oss utan bestick, speciellt till soppan! Skolan hade också en datasal som var välutrustad. Strax utanför skolområdet fanns också en liten butik med ett mycket begränsat sortiment, te, kex och godis.

De skolor vi tidigare sett fungerade som så att på dagarna var salarna klassrum och på nätterna lade man ut madrasser, eller skynken, på golvet och då var det en sovsal. Pojkar sov för sig och flickor för sig. På lärarinneseminariet hade de riktiga sängar med madrasser och lampor, 100 flickor i varje sal. På vår fråga hur det gick att sova så förstod vi av svaret att man inte sov så mycket för det fanns så mycket att prata om och fnissa och skratta åt.

Efter lunchen blev vi guidade runt utomhus och fick se kryddodlingarna som hörde till skolan och även de enorma sockerrörsodlingarna som låg i närheten. Vi besökte också den kommunala skolan som låg strax intill för barn i lägre åldrar. Vi blev välkomnade som på alla andra skolor med att alla barn reste sig upp och hälsade på oss ock sjöng.

Jaipur
Efter en fantastisk tid i Dharampur och Valod flög vi till Jaipur i Rajastahn, som kallas för den rosa staden. Vi bad vår taxichaufför att köra oss till ett hotell och då hamnade vi på ett fantastiskt gammalt maharajapalats ombyggt till hotell, precis det som Bitte hade drömt om. Dyrt var det! Vi bestämde oss ändå för att stanna och fick en svit med ett enormt badrum och aldrig har vi väl känt oss så lyxiga.

Jaipur är en stor stad med över 3 miljoner invånare och den kallas rosa staden därför att under stormogulernas tid målades husen i den gamla staden rosa för att ge intryck av att vara byggda av röd sandsten. Innanför murarna i gamla staden finns City Palace. Där finns t ex de två 900-liters silverbehållare som maharadjan fyllde med vatten från Ganges och tog med sig på en resa till England 1902.

Men det vackraste av allt var ändå Amber Fort som låg utanför staden med vackra byggnader, tempel och salar med vacker mosaik och konstverk.

I Jaipur möts man av trängsel och trafikkaos, avgaser och fattigdom. Jaipur är huvudstad i Rajastahn och har stor inflyttning av arbetslösa och kontrasten år stor mellan de vackra palatsen och livet för de fattiga. På basargatorna trängdes stånden och allt fanns att köpa och trängseln är stor.

Agra
Från Jaipur reste vi med tåg en tidig morgon till Agra för att uppleva Taj Mahal. En tågresa i Indien är ett äventyr och det gällde både att komma med rätt tåg, rätt vagn och att hitta våra platser. Det var kallt ute men det blev värre på tåget för där gick inte alla fönster att stänga ordentligt utan det blåste rakt igenom vagnen. Vi svepte in oss så gott det gick i gamla tidningar som vi hittade på golvet och våra tunna sommarjackor och vantar.

Tack och lov kunde vi köpa både kaffe eller te och smörgåsar med omelett, så det gick ingen större nöd på oss. Det fanns också en toalett i vagnen som liknade den på våra gamla svenska tåg på så vis att det var hål direkt i golvet men här fanns inte någon toalettstol.

Taj Mahal
Detta måste vara världens vackraste mausoleum. Det är sagolikt vackert. Det var mogulhärskaren Shah Jahan som lät bygga denna vackra grav åt sin andra hustru, Mumtaz Mahal, som dog när hon födde deras 14e barn. Mausoleet byggdes 1632-1648 och är byggt av sand, kalksten och tegel och täckt av marmor och halvädelstenar. Den har också fyra minareter som lutar något utåt så att de inte ska ramla på själva byggnaden om det skulle bli en jordbävning. När vi gått runt och beundrat detta byggnadsverk och kommit utanför grindarna så står där hästdroskor, kameler, cykeltaxi, rickshaws och FÖRSÄLJARE som inte gav sig i första taget.

Vi åkte också till Itmad Ud Daulahs mausoleum (Baby Tai). Det var Mumtaz farfar som lät bygga denna grav och den är också mycket vacker men inte lika stor som Taj Mahal.

Vi åkte till Röda Fortet som ligger strax utanför Agra. Det byggdes på 1100 talet och återuppbyggdes i mitten av 1500 talet av Akbar den store när han utsåg Agra till huvudstad. Där satt Shah Jahan inspärrad de sista åren av sitt liv. Det var hans son som övertog makten och spärrade in honom. Det är en mycket pampig byggnad i röd sandsten och mycket vackert inredd med marmor och halvädelstenar.

I Agra blev vi också hembjudna till managern för hotellet vi bodde på. Det var en något udda upplevelse för han sade att döttrarna gärna ville prata engelska med oss. Den ena dottern sade inte många ord och den andra såg vi bara en kort stund. Han ringde efter sin far som kom och deltog i middagen. Familjen var kristen och vi blev bjudna på kyckling. Fadern var en äldre gentleman och en mycket trevlig bekantskap. Han gav oss kunskaper om sociala och ekonomiska frågor mm. Han talade mycket bra engelska.

Bombay
Från ett iskallt Agra reste vi till ett varmt Bombay där Rajesh mötte oss på flygplatsen. Vi for till Vile Parle East - ett jättefint och lugnt område som ligger nära havet och flygplatsen så bilturen gick fort. Rajesh hade bokat in oss på Hotel Rama Krishna, ett mycket charmigt hotell långt ifrån fattigdom och turism

Rajesh var idel vänlighet och mycket angelägen om att vi skulle trivas och ha det bra. Vi hann knappt uttala att vi var sugna på frukt förrän han sa att ”då går vi ut och köper” och så betalade han innan vi ens hunnit fråga vad det kostade. Denna generositet besvärade oss till en början men vi beslöt oss för att inte vara påstridiga utan tacksamma för den gästfrihet som visades oss. Vi köpte eller rättare sagt han köpte också armringar som vi skall sälja på TUFF:s bokbord. Vi fick erbjudande om att hans firma kunde köpa det här mycket billigare och skicka till Sverige. Dock i betydligt större kvantitet.

Vi gjorde också en snabbvisit till hans kontor och blev mäkta imponerade av att skrivborden var så tomma och välstädade. Inga travar med papper någonstans. ”Vi har ju datorer” sa Rajesh när vi frågade. En annan i våra ögon mycket märklig sak var att datorerna var placerade under skrivborden som var försedda med glasskivor. En mycket fiffig lösning, betydligt mindre ansträngande för nacken än att ha så som vi har.

På kvällen bjöd han oss på en fantastiskt god och dyr middag på hotellet och så här skulle det fortsätta under vistelsen i Bombay. Vi hade äntligen mött Rajesh Shah, en person som vi hört så mycket gott om och som vi varit väldigt nyfikna på. Den andra personen vi gärna ville träffa var Bhavna Shah.

Vi kom att träffa Rajesh flera gånger och han berättade villigt om sin vänskap och beundran för Bhikhu och Kokila, om framtiden och om sina fotvandringar i Dharampur. Han hade gått från by till by för att träffa människorna och förstå deras livsvillkor. När vi framförde vårt önskemål om att få träffa Bhavna så ordnade han självklart det också.

Båda två är varmt engagerade i VPSS arbete i Dharampur och Kaprada och Bhikhu och Kokila har fullt förtroende för dem. Båda två är framstående, välbeställda egenföretagare som anser att tiden nu är mogen för att göra gott för andra, mindre bemedlade. Bhavna berättade vid vårt möte att hon undersökt många NGOs (Non Governmental Organizations) men inte hittat något attraktivt förrän hon stötte på Bhikhu och Kokila. Hon har slutat sitt ordinarie arbete och vidareutbildat sig med tanke på ideellt arbete. Hon är liksom Rajesh ”Gujaratis” men bor nu också i Parle och är en stor beundrare av Kokila. Det är med beundran i rösten båda dessa talar om henne och hennes 30-åriga arbete. De har redan utarbetat en plan på hur de skall ersätta Kokila med 5 personer, lämpliga för var sin del av arbetet. De säger att det är omöjligt att hitta en ersättare: ”Kokila gör ett ofantligt arbete”.

Bhavna berättade att hon animerat undervisningsmaterial för att barnen lättare skall förstå och att det var hon som initierat ”The Library Van”. Enligt henne har de som kommer från de fattiga byarna ett mycket torftigt ordförråd och mycket liten vana att kommunicera. Det är heller inte ovanligt att det saknas ett gemensamt språk på skolan. Barnen talar ibland varken Gujarati eller Hindi utan talar sitt lokala stamspråk. Avskildheten är inte stimulerande för utvecklingen och många, om inte de flesta, är ej läs och skrivkunniga. De har inte heller tillgång till radio, TV eller tidningar. Många vet inte ens vad det är enligt Bhavna. Hon berättade att en av eleverna som varit vid havet tagit med havsvatten hem i en flaska för att bevisa för mamma att det var sant att det var salt. Något som mamman starkt betvivlat.

Hon har också idéer om hur de skulle kunna ordna enklare arbeten i byarna i Dharampur genom utlokalisering. Hon och Rajesh skulle samla ihop en grupp tonåringar för att höra om deras drömmar och framtidsplaner och sedan ordna utbildning för de tonåringar som inte vill eller kan fortsätta att studera. De hävdade bestämt att ingen vill lämna Dharampur för att söka lyckan i storstaden.

För Bhavna som är en modern egenföretagare i Bombay är det självklart att Bhikhu och Kokila måste ha en hemsida på nätet men de är mycket tveksamma. Deras förmåga att hålla fast vid principer, ”Live small, think big”, är beundransvärd. säger Bhavna.

Efter att ha träffat dessa båda djupt engagerade och målmedvetna personer är vi fast övertygade om att projekten som startades på 80-talet med stöd av TUFF men som nu övertagits allt mer av andra kommer att bestå. Det har varit mycket givande att höra dem berätta om kommande planer för hur projekten skall utvecklas och förbättras

Att förändringar kommer att ske är oundvikligt. Tiderna förändras. Tekniken går framåt och nya människor träder in. Det gamla måste ge plats åt det nya men vår förhoppning är att Bhikhus och Kokilas värderingar kommer att ha genomslag även i fortsättningen.

Tyresö 2008-05-10

Barbro, Bitte, Margareta

Vi som reste:

Barbro Nordlöf Bitte Isacsson Margareta Svahn