Laboranten och Euron______________________________

Absoluta Kåserier
om blankning, experiment, lönsamhet, pälsar, laborationer, bilar, valuta, ostar m.m.

Aktuellt!

Vad menas med "Naken blankning"?

Eftersom så många undrar vad som menas med detta nu så aktuella begrepp skall här ges ett exempel. Rätt använt kan detta berika även dig!

Grannen skulle resa bort och bad mig ta hand om deras hund vilket jag gärna gjorde. Då fick jag idén att sälja hunden per annons. Det var en fin hund, så jag lyckades sälja den till ett bra pris.

Efter några dagar bad jag en vän ringa köparen och informera att hunden brukade bita småbarn. Strax ringde köparen upp mig och ville att köpet skulle gå tillbaka. Efter en del förhandlande gick jag med på att köpa tillbaka hunden för halva priset.
Jag hade nu på ett enkelt sätt tjänat 3000 kr just på en naken blankning.
Naken kallades den eftersom grannen inte hade gått med på att jag ”lånat” hunden för sådana syften.
Visst vore det sorgligt om man förbjöd detta smarta sätt att tjäna pengar!

------------------

Grannen kom hem och tackade mig för att jag tagit hand om hunden. Jag meddelade honom att hunden ätit hundmat för 500 kr och en fin möbel och för 2000 kr, vilket den tacksamme grannen betalade mig i ersättning.
Detta var dock ingen naken blankning utan en ren bluff. En sådan har inte samma sköna klang, men kan ändå ge god utdelning. Visst kan hundar vara både trevliga och lönsamma!

Jag älskar hundar. Hör av er om ni vill att jag passar er hund!

Mystisk tunneleffekt nära vålla katastrof.

Med anledning av de ständiga problemen med Hallandsåsen-tunneln bör man betänka att detta att driva en tunnel till sitt slut är ett problem i flera sammanhang. Tunneleffekten är visserligen ett ganska nytt påfund, men låt oss betänka vad som kunde ha skett om så ej vore.

När den välkände kvantingen på sin tid trädde i salen in, kunde han mycket väl ha hamnat i fel sal om kvantmekaniken hade varit uppfunnen på den tiden. Ett utslag av denna kvantmekanik är nämligen den egendomliga tunneleffekten, som praktiskt utnyttjas i modern elektronik. Den innebär t ex att en elektron plötsligt passerar igenom en isolator till andra sidan, fast det egentligen är omöjligt. Den har så att säga ångat bort i ett sannolikhetsmoln och kondenserat på andra sidan. (Denna form av osannolikhetsdrift har f ö med mycket gott resultat exploaterats i den litterära intergalaxtrafiken). [1]

Till vardags är yttringar av tunneleffekten ytterst sällsynt.a De flesta tänker säkert osökt på den effekt det fick i en historisk historia när en norsk motståndsman kysste en flicka i en tunnel och en tysk officer fick på nöten[4], men det är en annan historia.

Nu är det andra tider [2], och det var istället uppseendeväckande när följande hände i en närbelägen stad: Ett tunnelbanetåg befann sig plötsligt på spåret för mötande trafik. Det hade helt enkelt tunnlat genom den massiva bergväggen och körde mot den enligt reglementet tillåtna trafikriktningen. Lyckligtvis fanns inget mötande tåg på spåret, annars kunde det gått verkligt illa. Därpå tunnlade tåget genast tillbaka, och befann sig på fel sida knappt en liten bråkdels nanosekund, så att varken människor eller instrument hann märka något, än mindre reagera.

Det fortsatte sedan som om inget hänt. Och statistiskt sett var det ju nästan så.

När vi sätter våra undersökande journalister på spåret i försök att få mera kött på våra ben uppstår ett nytt mysterium. Den berörda stadens borgmästare förnekar helt denna dramatiska händelse, och påstår till och med att de inte har någon tunnelbana, eller ens är någon stad, och aldrig har varit närbelägen!

Vår reporter anar skumma hundar i mossen. Är detta en konspiratorisk komplott? Försöker man dölja något?
Eller kan det ha varit tåget från en helt annan stad som tillfälligt tunnlat över? Eller har en annan stad tunnlat över? Eller var det kanske en tillfällig utomjordisk visit? Mystiken tätnar sig allt tjockare och frågan kvarstår.
Sannolikheten för att något liknande skall upprepas är näst intill noll och obefintlig, vill vi härmed lugna alla oroade resenärer. Liksom risken för att en kärnreaktor skall haverera.[3]

Litteratur.
[1] Liftarens guide till galaxen, trilogi i fem delar. Osannolik drift överbryggar ljusår.
[2] Öresundtunneln, höjden av undergång.
[3] Framtidens energilagring? Tunnel - elektricitet lagrat på tunnor snart en handelsvara.
[4] Vilken effekt har stopp i Tunnelbanan på nativiteten? Gröna linjens betydelse för midjemåttet.

På Ostfronten något nytt

När tvillingarna Emile och Gorgon föddes för ganska jämt 200 år sedan i den lilla franska staden Gou Belin anade de stolta föräldrarna, Postmästare Jean Zola och hans hustru Charlotte, knappast att deras söner skulle bli berömda.

Men de blev ståtliga ynglingar som fann att deras lilla stad var för liten för två. Den fantasifulle Emile flyttade till metropolen Paris där han efter några års studier och umbäranden kastade sig in i författandets äventyrligheter genom att skriva böcker.

Gorgon som var en mera jordfast typ flyttade till Italien för att söka lyckan och fann denna på en lantgård känd för sina goda ostar. Mycket snart avancerade han till ostmästare tack vare sin goda smak. Äpplet föll i det fallet inte långt från postmästaren Jean Zola.

När tvillingarna fyllde 30 år beslöt de sig för att för första gången återse varandra på neutral mark i Schweiz.

Gorgon berättade för Emil att han just nu var mitt uppe i ett projekt Han ville utveckla en ny ost som skulle slå världen med häpnad. Detta fick Emile att häpen på landets språk utbrista: ”Ist das möglisch” Varpå Gorgon abrupt tog farväl av Emil och skyllde på att han just fått en idé som pockade.

Emils häpna fråga hade tänt en snilleblixt hos Gorgon. Han åkte genast hem och började experimentera med att blanda mögel i osten. Och se, han lyckades så väl att till hans ära fick den nya osten bära hans namn: Gorgon Zola.

Glad över sina framgångar skrev han hem till broder Emile, som i sin tur fick en Lidnersk knäpp och på bara tre dagar skrev den kända romanen ”På ostfronten något nytt.

_______________________

Fotnot: Det vedertagna missförståndet att de gamla Ostindienfararna förde parmesansegel kommer just från denna bok, men det rör sig troligen om ett översättningsfel.

En japansk badtur.
(A Japanese bad tour)

På 70-talet var jag på ett uppdrag i Japan.
Min firmas svenska representant bodde med sin familj i Tokyo. En lördag inbjöd de mig till en badtur. Vi bilade till en badstrand någonstans utanför Yokohama. Det var en lång fin strand med vacker krattad gul sand. Palmer vajade och det blå havet svallade. Allt var ytterst prydligt och det kändes som en idyll.
Det var inte så många badgäster trots fint väder, troligen för att årstiden inte var tillräckligt varm för japaner, men för oss nordbor räckte värmen väl till.

Jag blev bjuden en apelsin som jag skalade. Därefter såg jag mig om efter något ställe att göra av med skalet. Inte en skräpkorg så långt ögat kunde nå!

Jag frågade mitt sällskap om de hade med sig något att ta hem skräpet i.

Det behövs inte, förklarade man, det är bara att gräva ner det i sanden. Jag såg mig omkring på den vackra stranden med den rena sanden och sade: Det kan man väl inte göra. Jovisst, svarade de, så gör alla.

Jag såg mig åter om för att vara säker på att ingen skulle se vad jag tänkte göra. Sedan föste jag undan lite sand.
Upp kom ett bananskal! Jag föste igen gropen och provade ett annat ställe. Och ett annat. Och ett annat. Upp kom flaskor, plastpåsar, cigarrettpaket, burkar m.m. Plötsligt kändes stranden inte så idyllisk. Vi låg på en soptipp täckt av ett några centimeter tjockt sandtäcke.

Det som göms i sand kommer fram för hand, som det japanska ordspråket lyder.

Experimentboken.

Förord.

Kära läsare.

Eftersom du investerat så dyra pengar i denna bok förstår jag att är du intresserad av experiment.

Kanske förväntar du dig att här skall finnas beskrivningar av olika experiment med vilka du skall kunna imponera på din omgivning för att bli populär. Det är ju bra tänkt, men i detta sammanhang helt fel.

Boken har fått sitt namn för att den utgör ett led i min forskning om hur långt man kan lura folk att köpa något som de sen finner att det inte alls motsvarar deras förväntningar. Detta mitt experiment syftar till att utröna vilken reaktion det väcker hos läsaren (i detta fall du) när denne börjar fatta vad det handlar om.

Men eftersom du så ”välvilligt” ställt upp på detta experiment skall du inte behöva gå tomhänt ur det. De följande 250 sidorna i denna bok som du just köpt i din gränslösa godtrogenhet finns där av ett speciellt skäl. (Vem skulle köpa en bok med enbart ett förord?) Alltså var det nödvändigt att ge sken av att boken verkligen är en bok, och av en sådan förväntar man sig en viss tjocklek samt att det finns text på sidorna. Egentligen skulle det räcka med att det på varje sida står ett enda ord, t.ex. LURAD!

I ett plötsligt anfall av välvilja har jag beslutat mig för att istället ge just dig mera valuta för pengarna!

Överst på varje sida finner du 500 slumpvis valda bokstäver. Nu kan du experimentera med att av dessa bilda ord och meningar som du skriver på den tomma platsen nedanför.

Så blev det ju trots allt en experimentbok även för dig! Känns det bättre nu?

Författaren

PS. För att mitt experiment skall lyckas vill jag veta din reaktion på detta meddelande. Skriv ner den på sista sidan i boken som är perforerad för att lätt kunna rivas ut. Fyll även i de begärda personliga uppgifterna. Skicka sedan in sidan i rekommenderat brev till den angivna adressen.

Vill du i sinom tid ha en rapport om utfallet av detta experiment skall du även bifoga två hundralappar (gärna mera). Ditt namn kommer då med i listan över medverkande i experimentet.

Tack för din benägna medverkan.

DS.

Leve lönsamheten.

I vår kommun finns ett stort modernt köpcentrum. Det var tidigare i kommunens ägo, (jag törs inte säga var), men nu har det privatiserats i tidens anda.

Den nya CentrumLedningen gör förstås sitt bästa för att öka sin vinst. Om de många butikerna gör goda affärer kan man höja hyrorna - vilket man också gör rejält. Följaktligen försöker man på olika sätt göra platsen mera lockande.

Man tar också emot förslag till förbättringar. Själv har jag vid tre tillfällen lämnat in samma ganska enkla och lätt genomförda förslag . Av någon anledning har det ändå inte lett till något resultat. Jag, som trodde det skulle vara en förbättring, hade tydligen fel. Nu tror jag mig ha kommit på vad felet är.

Vårt köpcentrum har ett bra centralt läge mellan en stor bilparkeringsplats och en busstation med flera linjer. Det passar både bilister och ”bussister”. Alltså borde man satsa även på bussisterna kan det tyckas.

Så kommer vintern med vinande blåst, slask, snö och kyla. Då är det inte roligt för ”bussisterna” att släpa sina tunga kassar ut till busskurarna. Kanske bara för att finna att bussen just gått. Så får man kolla på tidtabellerna och sedan med allt längre armar släpa sig tillbaka med sina kassar för att invänta nästa buss. Det är ju inte särskilt rolig, i synnerhet inte för en skröplig pensionär eller handikappad. Och ju tyngre kassar desto jobbigare blir det.

Tänk, vad mycket roligare det vore om man kunde passa busstiderna inne i den goda värmen. Det är ju bara att sätta upp busstidtabeller där inne.

Det borde väl SL och CL kunna komma överens om. En enkel sak, kan det tyckas, men det är just detta jag i några år försökt föreslå.

Varför går det då inte? Råder någon slags fiendskap mellan SL och CL? Så illa är det nog inte, utan anledningen är nog helt enkelt en lönsamhetsfråga. Har folk inte råd med bil kan de nog inte spendera så mycket pengar i köptemplet - de är helt enkelt inte lönsamma. Då finns det ingen anledning att underlätta för detta klientel att komma och trängas med de mera burgna kunderna. Eller ta upp plats när de inte tänker köpa mera.
Alltså: underlätta inte för de fattiga bussisterna!.

Men har man verkligen tänkt rätt när man sorterar bort dem? Jag undrar.

En annan sak: För att kunderna lättare skall kunna orientera sig i labyrinterna har man satt upp fina tavlor med anläggningen visad i fågelperspektiv. Men det är inte vem som helst förunnat att begripa sig på dem. Först letar man förgäves efter den lilla röda punkten ”Ni befinner er här!”, tills man finner att den inte befinner sig där. Lyckas man ändå lista ut var man befinner är flera tavlor så listigt placerade att deras riktningar inte sammanfaller med verklighetens. Många irrar antagligen omkring allt mera irriterade på detta arrangemang. De anar inte att det är en list för att få kunderna skall stanna längre i hopp om att de i sin desorientering skall tröstköpa något extra.

Men någonstans brister det i logiken. Eller hur?

Tyre Söbo

Det Bästa är inte alltid gott nog.

Jag lät mig i ett svagt ögonblick en telefonförsäljare övertala mig att provprenumerera på
Det Bästa. Som tack fick jag en present, en liten radio att fästa i bältet och en tillhörande Bruksanvisning.

Den lilla radion fungerar förvånansvärt bra. Fast bara om man förstår att hantera den, vilket inte är det lättaste. Bruksanvisningen var nämligen så finstilt att det krävdes ett förstoringsglas för att läsa den. Och upptäcka att den var på finska!
Intet ont om detta språk, men nu kan jag inte det varför jag ringde Kundtjänst och bad om hjälp. En vänlig dam lovade att skicka en svensk version. (Antagligen har flera klagat.)
Mycket riktigt kom efter en vecka en svensk bruksanvisning med lättläst text.

Tyvärr saknades den bild som alla siffror hänvisade till, men som tur var hade jag sparat den finska versionens bild. Nu var det bara att läsa innantill - trodde jag.

Så enkelt var det inte. Det gällde också att försöka begripa vad som menades!

Den som skrivit texten hade uppenbarligen svårigheter med både språk och teknik och hade antagligen aldrig själv sett den beskrivna apparaten.
Förutom en undermålig och onödigt omständlig svenska fanns det flera direkta fel. Av alla tokigheter skall här nämnas några.
-------------

För en lampa finns en knapp markerad LIGHT, (fast texten anger ON/OFF.)

”Håll lampans ON/OFF i botten för att tända lampan. Släpp knappen om du vill släcka lampan.”
Jag hade nog fattat om det stått: Lampan tänds och släcks med knappen LIGHT.

Radion har en ratt för att sätta på och stänga av den samt för att reglera volymen. Den är tydligt markerad med ON-OFF och en symbol för volym.

”Koppla på radion med volymknappen. Vrid knappen motsols. Volymen ökar när du

vrider på knappen och kan ställas in på önskad nivå.
Stäng av radion med volymknappen genom att vrida den medsols till du hör en
knäppning.”
Knappen är alltså en ratt. Man kunde kanske enklare säga: Radion startas och stoppas med vridning av volymratten ON/OFF varvid det hörs ett knäpp. Ställ in önskad volym med knappen.

MEN! Här finns en geografisk begränsning som man glömt bort.

Instruktionen gäller bara på södra halvklotet.

Följer man anvisningen på vårt halvklot vrider man sönder ratten. Dessutom borde det stått moturs respektive medurs, vilket gäller på hela vårt klot.
(Som bekant går klockorna i Australien motsols)

För diverse inställningar finns mycket utförliga avsnitt om ”Tidsinställning”, ”Inställning av väckarklocka” och ”Funktion sekundklocka”. (Det senare betyder Tidtagning.)

Många ord gör inte alltid saker begripligare, men jag misstänker att man för flera inställningar måste hålla vissa knappar intryckta samtidigt som man trycker på andra knappar. Detta är så illa uttryckt att jag fortfarande är osäker, men många tryckningar är det. Får nog ägna mera tid åt detta. Det räcker nog till ett nytt kåseri.

Infälld i volymratten finns en liten magnetisk kompass. Den omnämns inte ens
– av förståeliga skäl. Men man kunde ha sagt: Kompassen störs av magnetiskt material i radion. Vill du använda den måste du först bryta loss den. (Vilket inte är lätt.)

Batterier kan naturligtvis ta slut. Därför skriver man: ”Om LCD-fönstrets kvalitet blir sämre ska du snarast öppna batteriluckan och ersätta det gamla AG13 batteriet med ett nytt.” Vilket betyder: Om tecknen i fönstret blir svaga behöver batteriet för detta bytas.

Då gäller det att först hitta en mycket liten kryss-skruvmejsel för att öppna batteriluckan. Lyckas man ser man två stavbatterier som är för radion. Teckenfönstret drivs däremot av en knappcell väl dold bakom dem. Det borde stå: ”Den väl gömda knappcellen är så svåråtkomlig att för att byta den måste man på egen risk skruva isär radion. ”

_______________________

Nu hoppas jag bara att det inte är samma personer som gjort översättningen av
tidskriften Det Bästa

Pälsgeneratorn.

En tid arbetade jag med maskiner på en stor sopanläggning. Där fanns en jättestor djup bunker för hushållsavfall, som naturligtvis var ett kärt tillhåll för råttor. Trots flitigt bekämning med råttgift förökade sig de intelligenta djuren hejdlöst. Kampen verkade hopplös så jag föreslog att man skulle vräka ner kolsyra-is, så skulle de kvävas av syrebrist. Jag tror inte det prövades.

Hur som helst, vi hade jobbat över en natt. Det var mörkt när vi passerade bunkerhallen, men från bunkern hördes pip, skrik och prassel. Vi gick fram till kanten och lyste ner med ficklampa. Istället för en massa orörliga sopor fick vi se en krälande gråbrun matta av råttor. Det var ingen trevlig syn. Dock gav den mig inspiration till en sensationell uppfinning:
En pälsgenerator som förvandlar sopor till dyrbarheter!
Hur skulle detta då fungera?

Man skulle helt enkelt släppa ner några minkar i bunkern. Där kunde de leva gott och föröka sig ohämmat med råttor som föda. Då och då skulle man skörda några minkar som skulle avlivas och flås. De flådda kadavren får återgå i kretsloppet och bli råttföda. Pälsarna säljs för goda pengar till körsnärer.

Detta om något borde väl vara en lönsam återvinning gränsande till drömmen om en evighetsmaskin.

Tyvärr har annat kommit emellan, så jag har inte själv hunnit förverkliga idén. Istället överlåtes den med varm hand till någon med ork och tid mot en skälig ersättning. Skall vi säga 15% på omsättnìngen? Skriv "Sophink blir sopmink" på din ansökan till:

Min tid som laborant.

Några preskriberade kemiska och komiska minnen.

Laboranten lubba runt i labyrinten

Efter realskolan jobbade jag ett år som laboratoriebiträde på en större svensk kemiskteknisk fabrik med uppgift att kolla kvaliteten på inkommande råvaror och färdiga produkter. För att hämta in prover fick jag faktiskt lubba runt i de labyrintlika korridorerna som vindlade sig genom de olika avdelningarna Det medförde en del intressanta upplevelser, och här är några.

Bland råvarorna fanns bensoesyra som ett fint pulver. Efter att ha testat ett parti skulle jag städa efter mig. När jag skulle kasta papperspåsen, föll det mig in att först blåsa upp och smälla den för att skrämma de andra.
Det brukar vara olycksbådande när det smäller i ett labb. Det blev en bra smäll, men också en oanad bieffekt: Alla började nysa, så även jag.
Såluda upptäckte jag dels att bensoesyra är ett utmärkt nyspulver, dels ett bra sätt att sprida det. Det är så de stora upptäckterna görs.

Allt som smäller är intressant för en yngling. Således roade jag mig med att framställa jodkväve. (Jag säger inte hur). Man får en brun pasta som i fuktigt tillstånd är helt okänslig. Då kan man passa på att smeta små mängder på strategiska ställen som verktyg och dörrhandtag. När ämnet sedan torkat är det däremot oerhört känsligt - en lätt beröring räckte för en skarp knall och en smäll på fingrarna. Och spillde man litet på golvet så smattrade det när man gick där.
(Varning: Olyckor har hänt!)

Vi hade också pulver som zinkvitt (zinkoxid) och kimrök (sot). Vitt och svart måste väl bli grått, tänkte jag, och blandade det i en degel. Mycket riktigt, det blev grått. Men vad händer i hög temperatur, undrade jag och värmde degeln med en bunsenbrännare. Till min förvåning brann blandningen med en blå låga som övergick i en vit rök.

Nu gjorde jag om experimentet men satte in degeln i en elektrisk ugn. När jag kom tillbaka efter lunch öppnade jag ugnen och fann ett märkligt resultat: Ur den tomma degeln reste sig något som liknande en ca 10 cm lång vit krokig piprensare. Riktigt elegant!

Zinkoxiden hade reducerats till zink som förångats och zinkångorna hade följt ett luftstråk i ugnen. Där hade de förbränts och den nybildade zinkoxiden hade fällts ut och byggt upp denna underliga stjälk längs stråket. Stolt visade jag upp det vackra konstverket för de andra.
De vägrade tro på min förklaring utan var övertygade om att jag försökte lura dem på något sätt, fast de visste inte hur. Då insåg jag att fakta inte imponerar på sådana som vet bättre.

I jobbet ingick att testa latexmjölk. Om man doppade ett föremål i mjölken och sedan lät den torka fick man en tunn elastisk gummihinna. Så framställdes t.ex. kirurghandskar och hygienartiklar.
Mina medarbetare gjorde sitt bästa för att få en ung laborant att rodna genom att berätta de mest fantasifulla historier om denna råvara. Bland annat berättade de att utanför vissa glädjehus i tropikerna stod det en hink med latexmjölk för besökande kunder att doppa sig som en förberedelse..

Bland kemikalierna som skulle testas fanns också aluminiumpulver och svavelpulver. För en nyfiken laborant låg det nära till hands att blanda dessa och se vad som hände om man tände på blandningen.
Det blev ett lysande skådespel liknande tomtebloss som lämnade kvar en grå substans, aluminiumsulfid. Denna visade sig ta upp fukt ur luften och avge svavelväte, en gas som luktar ruttna ägg. Man kunde ta en risgrynsstor smula och smuggla in under kragen på en rock eller jacka. Effekten blev att bäraren sedan gick och misstänksamt såg sig om för att få reda på vem som ätit för mycket ägg.

En gång skulle jag hälla bort ca fem liter förorenad svavelsyra i slasken. Det var stark syra, 120-procentig (faktiskt), även kallad "rykande svavelsyra", och den måste späs ut för att inte fräta på rören. Jag löste uppdraget genom att låta vatten spola i slasken och riggade upp flaskan så att en tunn stråle rann ner i vattnet. Det blev ett fruktansvärt rytande oljud av den häftiga värmeutvecklingen som fick vattnet att koka. Därefter rättade jag till etiketterna på de återstående flaskorna: ”Rytande svavelsyra”.

En gång när jag skulle mäta mängden obundet svavel i gummi fick jag litet ont om tid. Man gör först en extraktion med aceton som sedan skall dunstas bort. Till det torra extraktet skall tillsättas bromvatten. Men denna gång hade jag inte indunstat helt så litet aceton fanns kvar. Det är det väl ingen som märker , tänkte jag.
Fusket avslöjade sig dock självt. Det uppstod bromaceton som visade sig vara detsamma som tårgas, vilket mina medarbetare under ymniga tåreflöden kunde intyga.
Bidragande till detta var de undermåliga s.k. dragskåpen som inte gjorde skäl för namnet. Fanns det alls något drag gick detta åt fel håll.

De usla dragskåpen vållade mig också andra problem. En del apparatur krävde rengöring med varm trikloretylen (tri). Pga. de skadliga ångorna måste jag hålla till i dragskåpet, som dock inte var särskilt effektivt, och jag fick i mig rejäla doser. I dag skulle det vara förbjudet att jobba så.
Förmodligen var detta förklaringen till att jag emellanåt överfölls av en dov huvudvärk och dessutom en oförklarlig trötthet . Den skämdes jag mycket över. När de andra gick på lunch brukade jag äta mina smörgåsar, och sedan med dåligt samvete gömma mig i vägningsrummet för att vila. Där föll jag ofta i en tung dvala.
Ibland överrumplades jag av mina medarbetare, vilket jag tyckte var väldigt pinsamt, fast det var stört omöjligt att hålla sig vaken. Men det var helt normalt för ungdomar som jag att vara trött, fick jag höra.

Senare har jag också fått veta att jag utsattes för risken att få bestående hjärnskador. Om inget annat har jag nu detta att skylla på för att jag inte utvecklades till det geni jag tycker jag borde vara.

(Om) När Euron kommer!

Om Sverige förr eller senare går med i EMU betyder det att vår krona kommer att ersättas med euron. Då gäller det att inte bli tagen på sängkanten. Många fasar kanske för alla svåra omställningar som måste göras, men nu är det lyckligtvis inte så svårt med dagens teknik att göra en effektiv anpassning. Eftersom en krona motsvarar 0,1 euro så kan man t.ex. låta ett vanligt Word-program automatiskt söka igenom en text och ersätta ordet krona med 0,1 euro varhelst det förekommer. Här följer ett exempel på hur resultatet kan bli.

När jag skrev denna artikel tänkte jag att den kommer att bli 0,1 euron på verket i min långa karriär som vetenskaplig författare. Att jag kom på detta banala uttryck kan ha influerats av att jag just på kungl. Slottet sett kungens 0,1 euro. Möjligen också för att vårens första ljumma vindar ruskade om i björkens 0,1euro utanför. Det var för övrigt samma vecka som tandläkaren gett mig en ny 0,1 euro på en trasig tand. Den gamla som var från tiden då jag tappert tjänade 0,1 euron hade gjort sin tjänst och ramlat av. Sedan dess har mycket vatten flugit under broarna, och jag har bl.a. varit korrekturläsare. Ni anar inte hur vansinniga stavfel som kan ge en seriös artikel ett nöjets skimmer. Men även sådant faxar ju numera datorns stagningskontroll - när den funkar..
Dessutom har jag varit mästerkock, bl.a. känd för mina gratinerade 0,1euroärtsbottnar. Hoppla, nu höll jag visst på att spara ur. Det var inte meningen att jag skulle framhålla min egen förträfflighet - hur otrolig den än är. Annars skulle jag knappast blivit inkallad som 0,1eurovittne i Högsta Dumstolen. Oj, det är dags att jag sticker dit nu. Hej så länge!

Osv. Jag tror ni fattat galoppen nu. Ni behöver inte bekymra er med någon konvertering av valuta – låt datorn göra det åt er.
Wilgot Penning

Bruten karriär.

Som barn var min högsta dröm att bli en berömd skådespelare.

Jag och mina kamrater brukade ofta spela teater.
En gång skulle vi spela en pjäs där vi i en scen behövde en trappa.

Jag bad pappa att bygga en sådan.

- Jag har inget virke sa han.
- Men du kan väl göra den av papp.

- Nej, sa han, den skulle inte hålla.

- Men vi skall inte gå i den, så det duger med en låtsastrappa , vädjade jag.

- Jaså, en attrapp, men nej, jag har inte tid med sådana dumheter, sa pappa.

Då förstår ni vilken svår barndom jag hade!

Som hämnd bestämde jag mig för att inte bli någon berömd skådespelare.

En föresats som jag tack vare en stark karaktär lyckats väl med.

Och detta för att pappas papptrappattrapp ej blev av.
Där ser man hur små episoder i barndomen formar vårt vuxenliv.

Bilen som äventyr

En gång i början på min karriär hade jag ett uppdrag på en fabrik i Gävletrakten. Detta hände sig på en tid då det fanns smällkalla vintrar med mycket snö, och jag var på väg i firmabilen, en svart Volvo PV. Detta var en sådan vinter med konstant ca minus 20 och massor med snö. Den bitande kylan gav gott väggrepp, så jag tyckte inte det var svårt att hålla sig på vägen. Men när jag skulle svänga av från stora vägen till fabriksvägen gick det litet för fort. Där hade nämligen massor av timmerbilar polerat korsningen ytterst noggrant. Jag hamnade på toppen av en stor snöhög vid sidan av vägen . Snön var ganska packad, men mina försök att backa loss hade föga framgång - ena bakhjulet bara spann runt. Då kom jag att tänka på något jag någon gång hört: Man kan använda handbromsen som differentialspärr. Jag trampade alltså ur, lade in backen och drog åt handbromsen. Sedan gasade jag lätt medan jag försiktigt lossade handbromsen och släppte kopplingen. Och som ett mirakel lyckades jag backa ner!
Sedan fortsatte färden mot fabriken, och den kändes litet egendomlig. De upplogade snövallarna var så höga att det kändes som att köra i en vit tunnel.

Jag inackorderade mig hos en tant som förstod att det var viktigt att hålla värmen i mitt rum på kvällarna - men bara då. När jag vaknade på morgonen var det smällkallt i rummet.
Nåväl, mitt uppdrag gick bra, och det var dags att köra hem till Stockholm. Men något hade hänt med bilen. Den blev allt svårare att starta. Dels förde startmotorn ett väldigt oväsen, dels krävde motorn allt mera gas för att hålla igång. I den rådande kylan var man inte så road av att försöka meka med bilen, och jag hade bråttom att komma hem. Det var bara att hoppas på det bästa.
På hemresan fick jag flera motorstopp när jag släppte gasen, och det blev allt svårare att med starkt oljud och hjärtat i halsgropen få igång motorn igen.
Bilen hade manuell choke, och då fick jag idén att köra med utdragen choke. Det hjälpte, men likväl fick jag nya stopp beroende på att chokereglaget av vibrationerna gled tillbaka.
Men nu var jag så nära hemmet att inget fick hindra mig. En näsduk blev räddningen! Den knöt jag om choken så den inte kunde glida tillbaka. Efter mycket rassel, skrammel och tjut i maskinen lyckades jag få igång motorn och körde sedan utan större besvär de sista milen hem. Jag kom ända till firmans källargarage, där jag stannade för att ringa på garageporten.
Som tur fanns vår bilparkschef där. Jag sade att bilen stod utanför, men jag kunde inte få igång motorn. Vi fick ner bilen i garaget för hand, varefter han försökte starta den. Nu väsnades den inte längre! Men motorn startade inte så han lyfte på motorhuven och utbrast: Ha, där har vi felet! Jag tittade ner och såg en stor rund klump hängande i en sladd.
Bultarna som hållit startmotorn hade undan för undan försvunnit, och den sista hade givit upp på sista etappen. Startmotorn hängde nu och dinglade i sin kabel.
------------------
Denna PV blev sedan reparerad och återinsatt i tjänst. Vi var ett gäng som åkte hem med den på en lantlig väg en mörk natt, då den plötsligt stoppade genom bensinbrist. Tursamt nog utanför en bondgård. Fast där var det mörkt och övergivet. Nåväl, en skvätt bensin skulle man väl kunna snoka upp tänkte vi. Men hur vi än letade hittade vi bara en dunk fotogen. Mobilen var inte uppfunnen och nöden hade ingen lag, så vi hällde i fotogenen och hoppades på det bästa. Vi lade några sedlar som ersättning till bonden.
Konstigt nog startade motorn på första försöket, så nu gällde det bara att hålla den igång. Och vi lyckades faktiskt ta oss hem, snitslande vår framfart med en rökridå. Ur avgasröret bolmade tjock grå rök hela vägen, och det var nog tur för oss att det var så mörkt.
------------------
Men egendomligare saker har hänt! Bara några år tidigare hade en man från vårt franska dotterbolag besökt oss i Sverige med sin Citroen. På hemvägen genom Sydsverige råkade han köra av vägen och höll på att hamna i en å. En bonde fanns tursamt nog till hands för att dra upp honom med sin traktor, varefter han glatt fortsatte hemåt.
Vid sin bostad i Paris körde han raskt upp för trottoarkanten och tvärbromsade. Men det gjorde inte motorn.
Lydande tröghetslagen fortsatte den sin färd. Den hoppade elegant ur motorrummet och landade på trottoaren.